Jonas: Därför valde jag att inte gå på skolåterträffen

Publicerades: 7 Jul 2016, 08:00

Redaktionen

"Jag kände helt enkelt inte för att träffa de människorna ikväll, kände att det inte är värt att stå ha en konversation om hur livet blev när jag egentligen bara vill kräkas över er!"

Nu har jag fått höra flertalet gånger om hur tråkig jag är som inte ville gå på skolåterträffen vi hade igår.

Man frågar mig om jag blivit stor på mig för att jag flyttat till Stockholm och tror att jag är bättre än andra?

Såklart tycker jag inte det! Det handlar om andra anledningar…

Igår var det återträff för alla oss som lämnade grundskolan för exakt tio år sedan. Jag tänkte gå, men valde att inte göra det.

Det finns många som jag länge velat träffa och är nyfiken på hur livet blivit för dom. Skulle vilja dela med mig av min resa. Berätta hur allt gick till efter att jag tog bussen till Stockholm för att plugga teater, hur det blev med folkhögskolan, alla statistroller/roller som jag gjort i reklamfilmer och tv-filmer, berätta om nya vänner, mina resor och hur jag utvecklas rent personligt och vilka drömmar jag har kvar.

Jag är grymt stolt över den jag blivit, med tanke på hur långt nere jag var under skoltiden. Skulle vilja prata om minnen från kvällarna vid rampen, alla mopedturer, kvällsbad, galna partaj och så vidare.

Har alltid tänkt att jag minns högstadiet som en rätt okej tid ändå. En tid att minnas med glädje, för jag hade väldigt kul ibland. Men sen slog det mig, hur kan jag minnas det med glädje när jag upplevde hur andra människor blev behandlade som skit, som utnyttjades och skrattades åt.

Jag är arg och besviken på mig själv att jag aldrig stod upp för er som var så otroligt utsatta.

Hur vi andra bara satt där och såg på och ignorerade hur vissa gjorde sig stora och roliga på andras bekostnad. Det är inte okej!

Jag kände helt enkelt inte för att träffa de människorna ikväll, kände att det inte är värt att stå ha en konversation om hur livet blev när jag egentligen bara vill kräkas över er!

Skulle också vilja fråga hur dom orkade spotta ner min moped vissa dagar. Kanske fråga vem det var som skrev på väggen att jag var fet? Hur jävla förnedrande det kändes.

Jag skulle känna mig extremt falsk om jag skulle ha pratat med dom igår utan att fråga dessa saker. Samtidigt ville jag inte komma till en återträff för att hämnas och ifrågasätta. Det är inte min grej.

Ändå ett stort tack till er som drog ihop återträffen, även om jag inte kom så hoppas jag att kvällen blev oförglömlig, det är ju det som är meningen.

Det är många av er som jag vill träffa, men den här känslan tog över allt. Vi får ses en annan kväll helt enkelt. En kväll då man inte behöver låtsas vara trevlig mot människor som behandlat mig och andra fördjävligt, för den energin lägger jag hellre på något annat. Något viktigare.

Kan säga att jag med glädje stannade hemma och bakade i stället. Tog även årets första dopp. Det var svinkallt! Nu känner jag mig som en sån där otroligt bitter snubbe som går med håven och inväntar ömkan, men egentligen är det inte så.

Det här är inget jag lider av idag och tänker på, snarare är det mitt bränsle. Jag kände att det fick vara nog nu när jag började tänka på det igen. Jag står upp för mig själv idag och tänker inte tillåta er att tro att man glömmer saker med tiden.

Nu var jag absolut inte särskilt utsatt i skolan, verkligen inte, det hände något nån gång till skillnad mot för hur vissa andra var utsatta hela tiden.

Högstadiet är tufft för alla, det vet vi. Det handlar om överlevnad, men när fan ska vi börja ta hand om varandra?

Det är inte schysst att ta sig fram i livet genom att kliva på andra för att sedan bara gå vidare utan att se sig om. Ingen vattendroppe tar på sig ansvaret till översvämningen, var det nån som sa. Alla har ett gemensamt ansvar. Så är det bara. Så jag hoppas att alla förstår att inte alla ser tillbaka på skoltiden som den finaste tiden i livet som man vill fira på en återträff sen.

Jag skriver inte det här rakt till dessa människor, snarare skriver jag det som en uppmaning till ALLA. Som en tanke vi kan bära med oss. Stå upp för varandra och för er själva!

Låt er inte köras över. Kör inte över någon. Alla är olika. Alla kan olika och olika mycket. Hjälp varandra istället för att trycka ner, tänk så bra det skulle bli!

Det finns så otroligt många där ute som hindras att leva lite fullt ut på grund av att de blir nedtryckta rent prykiskt (och fysiskt) dagligen. Om man bara får höra hur världelös man är tappar man orken till slut. Skärpning till alla! Nu hjälps vi åt! #hatahat

/ Jonas

Detta blogginlägg publicerades först på bloggen Jonasbakar

Har du skrivit ett grymt blogginlägg om ett samhällsaktuellt ämne – tipsa oss här