Förslaget om Skansen lockade inte direkt eftersom vi var där med mamma nyligen men vem säger nej när Nalah tittar önskande? Därför var vi där igen med Emily och Rebecca och alla kids.Vi skulle ses vid entrén vid 12 och Rebecca och jag var där i tid enligt plan men när Emily ringer vid 12.07 och undrar vart vi är blev vi minst sagt stressade! Vi gick helt vilse på nya T centralen! 3 hissar senare befann vi oss på Vasagatan. Hur i hela fridens namn gick det till?!?!?!Vi var framme först vid 12.20 men man får ändå vara nöjd med det när man åker kommunalt från tjottahejti med tre barn!Ibland undrar jag varför man åker hit och dit och betalar miljoner när Nalah ändå är minst lika nöjd med att bara åka pendeltåg.Hon drar sig till dem större coolare killarna...Vi började med att picknicka lite i gräset. Plötsligt var klockan 14.30 och vi hade inte sett ett enda djur förutom måsar. Omöjligt att hålla tidsschema med 6 barn!Även Leia vill hålla handen med pojkarna...Nånstans här på lillskansen försvann Nalah. Det är första gången nånsin som hon är utom synhåll tillräckligt länge för att mina ben ska bli gelé.Jag passade bebisar och vagnar medans dem andra gick in i lillskansenhuset. Kort efter kommer Rebecca och frågar om Nalah är där... jag svimmade inombords!Tänkte att jag gör bäst i att stå kvar men benen vägrade stå stilla så jag sprang runt hela huset i tron att hon gått ut genom fel dörr. Hinner tänka massa läskiga tankar tills Emily kommer bärandes på Nalah lika lycklig hon. Nalah hade bara gått in i ett lekhus så hon visste inte ens att hon varit "borta".Det gav mig en tankeställare! Eller nä det skrämde mig bara vilket jag inte vill för jag vill att hon ska kunna vara fri! Tyvärr är vår värld full av galningar som tvingar en att passa sig! Allt frid och fröjd så vi gick vidare!Hittade världens gulligaste minigrisar som bara imponerade på oss vuxna! Kräsna barn!Men sen såg Nalah hästarna. Bara ponnyrida igen då! 1km kö men vad gör det när Nalah är lyckligare än nånsin?Kidsen ville bara byta vagn med varann hela dagen. Så kul 😂Björnarna var askuliga idag. Busade och röjde runt!Vi fikade och sprang runt tills barnen var helt vimmelkantigaRebecca, jag och mamma avslutade dagen på absolut bästa sätt med bubbel hemma hos mig! Det behövdes efter denna hektiska dag 😄Natti natti

Vi lämnade Anderstorp vid 10-tiden på förmiddagen idag. Då hade jag hunnit fara runt och blivit både onödigt stressad och frustrerad! Varför blir jag sån så fort jag ska göra nåt utöver det vanliga??! Det blir bara värre med åren... Idag tror jag t.o.m min kropp sa ifrån!! Det började "illbloa" (det ordet finns nog inte men det beskriver det som hände allra bäst!!) runt mig PEG när jag var färdigklädd och på väg att gå ut till bilen! Som tur var så hade jag underklänning under min fina klänning som jag älskar så mycket! Det blev inga fula fläckar på den! Skönt! Men jag fick stopp på blodet och la en kompress runt. Sen åkte vi. Jag kopplade mig till pumpen som vi släpat med,och på det viset hann jag äta klart en bra stund innan vi kom fram till Ebba. Så himla smidigt!!👍🏼Här är vi på väg in mot Göteborg,Liseberg syns till vänster.Hemma hos Ebba fick vi gott kaffe - jag valde cappuccino - ifrån hennes nya fina kaffemaskin.Klockan två skulle vi äta lunch på hennes jobb,Sjömagasinet. Hon hade bokat bord åt oss och vi fick sitta ute,precis vid vattnet.Vi fick lite bubbel innan maten🥂Jag beställde hummersoppa. Alla som jobbade kom fram och hälsade på oss,det kändes väldigt trevligt. T.o.m hennes kände chef,Ulf Wagner,var framme och pratade lite. Vi fick höra att vår dotter är både duktigt och väldigt omtyckt. Då blir man stolt som förälder. Ebba hade berättat att hennes mamma inte kan äta ordentligt så att jag skulle slippa skämmas ifall jag inte klarade av att äta upp. Men det gjorde jag!! Vilken fantastisk soppa!!  Helt ljuvlig! Dock hoppade jag över bitarna som låg i botten... Vi unnade oss även efterrätt,jag valde en flädersorbet med jordgubbar mm. Sorben gick hur bra som helst att äta (även om jag hade satt den i halsen så hade den ju hunnit smälta innan jag dog👍🏼så tänker jag alltid när jag äter glass o dyl...) Jag tog en liten bit jordgubb men fick avstå ifrån resten. Lite kaffe,återigen cappuccino,på det så avslutade vi den ljuvliga lunchen! Det var fantastiskt gott och mycket trevligt. Vi gick mot bilen och PANG!! så låg jag där!! Föll pladask!! Fan!! Allt som var så bra! Ja helt perfekt! Och så händer det som inte får hända!! Usch och fy!!Jag skrapade upp det vänstra knät mm och så stukade jag min högra fot... ja,den fot som sitter på mitt svaga ben... Nu när jag lagt mig så pulserar hela foten,den är varm och öm... Skit också!!Men jag får nog skylla mig själv lite. Jag ville ju vara "fin" när jag äntligen skulle få äta på Ebbas jobb,en restaurang med ⭐️Så jag tog mina sandaletter med en liten liten klack... Dessutom var det kullersten... Men jag hade krycka!Trots att jag faktiskt slog mig ganska mycket så var det (är!!) som oroar mig mest ifall nån såg mig falla... De måste ju trott att jag var full... Usch så pinsamt...😔Vi åkte hem till Ebba. Jag var väldigt väldigt trött. Jag la mig på hennes säng och där låg jag i flera timmar. Jag somnade till emellanåt,pratade med de andra däremellan... Jag kände mig väldigt dum som äntligen kommer och hälsar på min dotter och så sover jag...!! Men jag kunde inte hålla mig vaken!! Jag var helt slut.Men jag höll mig vaken hela vägen hem! Vilket är ovanligt. Jag brukar somna lätt när jag åker bil,särskilt på kvällen. Bitvis så vräkte regnet ner!! Vi såg inte vägen framför oss. Sånt är riktigt otäckt... Vilken tur ändå att vi slapp regnet på dan idag. Vädret var nästan perfekt för att sitta ute och äta. Ca 20 grader och lite sol/moln⛅️ Nej nu har torsdagen blivit fredag. Jag tror jag ska försöka sova nu,trots att jag redan sovit länge idag...Vi har haft en underbar dag med vår älskade dotter Ebba❤️

Celeste  << 4.92 | 4.94 >>         >>Vad... gör den?<< Chantelle förde handen framför hennes ansikte för att blockera det pulserande ljuset från att förblinda henne alltför mycket. Jag gjorde likadant där jag stod och såg ner mot maskinen, eller vad det nu än var, som alldeles för en sekund sedan aktiverat sig efter vi kommit in.    >>Jag vet inte.<< svarade jag, och var lika förvirrad som Chantelle över vad det var vi hittat här inne.     Det neongröna ljuset pulserade sakta, från nästan ingenting, till illbländande grönt som skiftade över till vitt om man stirrade rakt på orben i mitten av den.    Det hade varit becksvart efter vi stängde dörren, och det hade varit av misstag vi råkat kliva rakt på maskineriet, som vid kontakt startat upp sig. Både jag och Chantelle hade stirrat mot varandra, och sedan mot maskinen. Vi visste inte vad exakt det var, men det var inte svårt att förstå att det inte direkt kunde vara något som hörde hemma i våran värld.    >>Jag vet då att jag kommer stå här borta, en bra bit från den saken.<< sa Chantelle och hasade sig förbi maskinen som om den vore en ilsken tvättbjörn med frätande rabies.    >>Du, jag tror inte den kommer hoppa upp och bita dig direkt.<< skrattade jag och såg mot henne.    >>Säg inte så. Sist jag hade något att göra med utomjordiska saker, så dog jag nästan på kuppen.<<       >>Vad är det här?<< jag gick efter Chantelle till skrivbordet. Papper i mängder låg där på, och vissa brev som var daterade långt bak i tiden kvarvarande i sina vykort låg där med. Jag såg hur Chantelle plockade upp några och kollade på dem.    >>Verkar vara av en anledning de blivit sparade.<< sa hon. Jag plockade upp ett jag med och kollade på det. På baksidan stod adressanten, en Jonathan Simmons. Men det sa mig absolut ingenting. >>Det står något om bidrag... I stora summor... Ett erbjudande, till henne och en herr. Dahlin med.<< Chantelle höll i ett av breven och sneglade bak mot mig.    >>Alexander alltså.<< svarade jag.     >>Det verkar inte som att det var första brevet från dem. Här är ett annat, daterat än längre fram som har mer siffror i sig... Det verkar som att de inte var så sammarbetsvilliga i början, Marina och Alexander.<<    >>Vem...<< men jag avbröt mig själv. >>Såklart... Det måste vara dem som Alexander, Marinas partner, valde att samarbeta med senare... Dem jag och Bo träffade på det där eventet du och Lucas var på med.<<    >>Och Marina med. Det står här att både hon och Alexander accepterade, frågan är om den ena var mer på än den andre bara.<<    >>Chantelle... en fråga,<< jag kom plötsligt på mig själv med en fråga jag inte ställt tidigare, och det oroad mig lite. >>men varför var du och Lucas på eventet?<< frågade jag.    >>Jag var där med Lucas. Vi hade blivit indragna dit via hans mor som bjudit med oss, eller ja, bjudit dit hans son som tvingade med mig.<< fnös hon, och en kylig känsla drog igenom mig. Vad hade Lucas mor med samma organisation som Marina varit i kontakt med gemensamt?    >>Såg du något speciellt där?<<    >>Nej, inget jag tänkte på. Jag kom och jag såg, i stort sett. Jag hann träffa några uppsnoffsade personer, men ångesten fick det bättre av mig och jag drog. Sedan bråkade jag med Lucas, och sedan hamnade jag här...<< hon knyckte med läppen. >>Hurså?<<    >>Nej, jag bara kom för mig själv med att oroa mig mer...<<     Bakom oss kunde vi höra hur dörren öppnades, och stängdes.     >>Jaså, ni är här inne...<< sa Bo, hans röst var lägre än den brukade. Inte lika fylld av energi. >>Hur kom ni in hit?<<    >>Chantelle visade mig ett coolt trick.<< svarade jag och vände mig om.    >>Ah... Ja, det var väl lika bra att ni gick hit egentligen.<< svarade han, och hans blick gick över rummet. >>Slapp jag hålla på med eventuella "Varför delade ni inte med er av det här till mig?!" - tjafset, igen. Efter jag fått visa dig det här efter så lång tid...<< sa han och försökte sig på ett leende, men det var svårt för honom.     Jag skakade på huvudet, men log. >>Haha... Ja, det hade varit lite deja vu att göra om det igen...<<       >>Har du hittat något eller?<< frågade jag därefter. Bo skakade på huvudet.    >>Ingenting alls. Hur har det gått för er?<<    >>Jag tror vi har något, iallafall breven här kanske kan hjälpa oss lite.<< jag sneglade bak mot Chantelle som viftade på ett av dem hon höll i sin hand.    >>Vi har ett namn här, och en gammal adress. Har vi tur går det att hitta något om vi söker online sen.<< sa Chantelle.    >>Och det kanske finns mer än det. Vi har inte kollat skåpet än, eller kartongerna. Vet du vad Marina gjorde här inne och vad det är för saker hon...<<    >>Celeste, det var här Marina byggde på portalen.<< sa Bo, och avbröt mig. >>Har du inte förstått det av alla sakerna som är här?<< han gestikulerade med armarna över kaoset i rummet.    Jag stirrade mig omkring. >>Egentligen, kanske jag borde ha gjort det... Men jag har aldrig sett en portal förr så det är lite svårt att känna igen den.<< sa jag, samtidigt som jag hukade mig ner och pekade mot maskineriet som pulserade grönt i mitten.    >>Fast det där är inte heller portalen, det är en kommunikationsplattform mellan världar.<< svarade han och jag kände mig plötsligt som ett enda frågetecken. Bo kunde se förvirringen i mitt ansikte, då han suckade och förklarade vidare. >>Alltså, Marina berättade inte allt för mig, men för att försöka hitta en alternativ lösning till att få hjälp med att bygga portalen, så försökte hon få igång en kommunikation till den andra världen, och se ifall hon kunde få kontakt med någon där som kunde hjälpa till.<<       >>Funkade det eller?<<    >>Nej, det tror jag inte. Sedan du kom hit har hon då inte varit in hit en enda gång, vad jag vet om iallafall. Jag var knappt in här jag med.<< Bo tog sig om pannan.     >>Kanske det går att få igång den...<< jag tog mig om hakan, möjligheterna att få prata med en utomjording...    >>Är det verkligen en sådan bra idé? Jag tänker bara på att dem utomjordingar vi träffat på hittills, har ju varit ganska så, jag vet inte.. mordiska.<< sa Chantelle.    >>Jag tror inte ens du kan få igång den...<< sa Bo.    >>Men om vi kan få det så...<< nu slog det mig, men det skulle bli så oerhört awkvard. Ett av de mest pinsammaste samtalen någonsin kändes det som. Trots att han var min egen pappa. >>Så kanske vi kan kontakta min pappa...<<    >>Vänta lite, din pappa?<< jag kunde nästan se Chantelles förvirrade uttryck, och jag kunde nästan inse att jag skulle berättat tidigare om att min pappa var en utomjording.    >>Celeste pappa är en utomjording, no big deal.<< svarade Bo i mitt ställe. >>Och ja, om du fick tag i honom av alla vore ju det ganska imponerande.<<    >>Försöka går ju alltid.<< log jag och började luta mig närmare glasbubblan, den som lyste så fascinerande.    >>Okej, visst. Jag antar att inget längre kan överraska mig...<< sa Chantelle och suckade därefter. >>Hur ska du få på den där saken då?<<    >>Tja... jag får väl pröva klicka mig omkring bara.<<      Jag lutade mig så nära bubblan jag kunde, och med ens började ett litet ljusspel att skimra till där inne.     >>Okej, det där väntade jag mig inte...<< sa Bo och tog ett steg närmare han med.    >>Något verkar då reagera iallafall...<< mumlade jag, och förde sakta handen närmare mot den. >>Aj, fan!<< svor jag och drog snabbt bort fingrarna som rört vid dess yta. Det sved till.    >>Gick det bra?<< Bo var kvick med att fråga mig.    >>Jadå.. det gick bara...<< men sedan kände jag hur golvet under mig började svikta.       Runtomkrig mig blev allt som ett enda virvlande yrselmoment. Mitt huvud började göra fruktansvärt ont, och allt bara snurrade framför mig, vart jag än såg. Oavsett om jag blundade eller inte så snurrade det. Jag försökte ställa mig upp, men mina ben sviktade under mig och jag föll ihop, rakt ner över maskineriet.     Jag kunde liksom höra ett isande ljud, det sved och paralyzerade mig på plats. Det var som att jag inte kunde röra mig, men det lockade mig ändå in. Det var som att jag kände igen det här. Som att det hänt förr.    Inne i mitt huvud rördes mina tankar omkring, och synen framför mig försvann och blev utbytt till ett mörker. Chantelle och Bo ropade något, men hur kunde jag höra med allt detta oväsen som ekade i huvudet? Och alla dess tankar som bara spelade upp sig igen, och igen.    Dom där tårarna som rann längs mina kinder, igen och igen.    Jag drog ett djupt andetag.    Och sedan blev det svart.     >>Låt henne gå! ...... låt henne gå!<<