Av linnealjungqvists
Min ridkarriär har inte varit en dans på rosor.. Självklart får alla som vill komma någon vart kämpa men ridsporten ÄR en jävla pengasport. Föräldrar som pungar ut pengar på bra ponnys, funkar inte den ena så säljer dom den och köper en bättre. Man ska betala vaccinering, försäkring, hovslagare, träning, transport, startavgifter, utrustning. Listan kan göras oändlig. För att inte tala om vad det kostar att köpa en häst..ni som inte kan speciellt mycket om ridsporten, borde veta att peder fredricssons (elitryttare) häst var värd 50-100 miljoner INNAN dom tog silver i os? Tror ni hästen är billigare nu?
Ridsporen är en lagsport, det är inte bara du, utan en till individ som du måste samarbeta med. Man kan tvinga hästar till mycket, eller snarare övertyga dom till att visst gå förbi det läskiga hörnet, eller gå på trailern, hoppa över diket osv. Men man kommer inte långt om man har en ponny eller häst som man måste tvinga hela tiden. Man måste samarbeta och verkligen mötas på mitten.
Ballerin, min ponny, var en fantastisk första ponny på så sätt att jag kunde utan problem hämta henne själv i hagen, göra iordning och rida ut själv, som 9 åring. Hon varken bits eller sparkas och är såå lydig i ridningen, tänker man galopp eller stopp så gör hon det.
Men så fort man ville hoppa lite högre eller ställa högre krav i dressyren så tog det stopp. Hon nitade framför 8 av 10 hinder, har flugit av LÄTT mer än 100 gr pga det, i dressyren kunde man kämpa och slita och ge eftergift efter eftergift, men hon gick bara där och det var lixom inget mer med det. Inget sånt var gratis. För att hon ville inte och då gick det inte.
Sen köpte jag ju Miro, eftersom Ballerin kändes färdig med träningar och tävlingar
Jag köpte Miro väldigt billigt genom kontakter, han var inte så mycket igångsatt men välutbildad och snäll.
Vi gjorde rätt bra framsteg i hoppningen fort, fick höra att han var en fin hopphäst som sökte sig in på hindren och gjorde allting rätt. Jag som fortfarande var livrädd efter uppläxningen jag fått i hoppningen av Ballerin satt bara och åkte med och höll mig i manen. Även om vi kom över alla hinder vi styrde på utan att stanna eller riva så riktade jag mig mot dressyr, för agt hoppningen kändes för läskig när jag bara flög runt utan vidare kontroll på fart och vägar.
Dressyren var seg. I ungefär 3 årstid tränade jag till och från utan framgångar som syntes, vi bara red runt och det kändes ungefär som på Ballerin. Men sen vet jag inte och jag minns inte riktigt vart det vände, men det bara började stiga uppåt. Jag vet inte hur man ska förklara för icke-hästmänniskor men vi möttes på mitten, började samarbeta och ridningen blev till en dans. Jag tror ärligt att Miro inte har gått så mycket dressyr innan.. Men helt plötsligt blev hoppningen till en dans också. Jag tycker fortfarande att det är lite läskigt med höga hinder, men jag har en annan kontroll påhonom nu. Jag blev lixom involverad i hoppningen och Miro i dressyren.
Men iallafall så skulle ridklubben som jag jobbar på vara med i en lagdressyr i våras och jag fick frågan om jag ville vara med. Why not, Miro och jag hade aldrig tävlat och jag som har så otroligt höga krav på mig själv, tvingade mig själv att tänka att det bara var för skojs skull och det är okej att misslyckas. Mina lagkamrater var ett roligt gäng också, för att en tjej var egentligen hoppryttare, en hade inte ridit på superlänge och en har lixom ingen tävlingserfarenhet.
Första omgången iallafall på närks ridklubb, jag skulle rida L:C som förklass (som en uppvärmning typ) och där blev det ngt knas med tiden, vet än inte idag inte vad som hände haha, men jag hann inte värma upp helt enkelt och fick rida rakt in på banan och rida mitt program. Självklart blev det inga bra poäng när man inte hinner rida fram, och jag som hade lovat mig själv att ta detta som en träning blev såå besviken ändå, och sa till mamma att det nog inte var meningen att vi skulle tävla, att vi inte var tillräckligt duktiga och jag inte skulle tävla mer.
Men sen var det dags för lagklassen, L:B. Jag red fram i säkert 1 timme, men på både framridningen och inne på själva banan så kändes det skit, och jag tänkte skita i att hämta ut protokollet(en typ av utvärdering man får i dressyr med poäng osv) men jag hade glömt att mina resultat skulle visas på min mobil via en tävlingsapp, så min mobil vibrerade och jag kollade.
68%.
Också svårt att förklara för icke-hästmänniskor men riktigt bra poäng är 68-70 % och såklart högre, sen kan såklart lägre poäng vara superbra beroende på klass och erfarenhet.
Jag trodde att jag skulle svimma och skyndade att printa, eftersom jag just då låg först i klassen. Men det var många kvar och jag visste att jag skulle bli nerpetad. Men vet ni vad? Jag blev aldrig nerpetad, för jag vann. 2an låg hela 2%under mig. Och dels pga min höga procent, så vann vårt lag även lagtävlingen.
Först fattade jag ingenting, hade domaren solsting eller något haha? Men sen fick jag se film på min ritt och då fattade jag faktiskt hur långt jag har kommit. Att alla dom ekipage som red förbi mig och jag avundsjukt sneglat på för att dom rider så bra, jag insåg att jag faktiskt är en av dom.
Haha, jag var tvungen att låna en dragbil av en tant som rider på ridsskolan för att åka och tävla med, och när jag sa att jag skulle swisha, så sa hon "äh, du kan betala igen det när du blir känd istället!" jag bara wtf. Men alltså.. Jag är duktig, även om jag inte hade vunnit min och miros första tävling så är vi duktiga. När folk står på läktaren och tittar på när jag rider, så måste jag sluta försöka krympa och undra vad de tycker, utan sträcka på mig och ge Miro en klapp, för jag har insett att folk faktiskt står på läktaren och beundrar oss.
Omgång 2 i lagtävlingen så kändes självförtroendet mycket bättre, och även om denna banan var lite läskig enligt miro så kändes vi mer tillsammans denna gången och vi fick 65% med en 5deplats. Om jag ska vara ärlig så är jag nästan mest nöjd över den tävlingen, för efteråt fick jag till mig att det var svinduktiga ryttare som hade lånat superfina hästar, och jag låg ändå på 5deplats av 30 startande.
Den sista omgången så blev det ingen placering, men en fin procent med 67% på en väldigt knepig tävlingsplats som Miro var livrädd för jag och hamnade precis utanför placering.
Nu går miro i hagen och äter gräs med sommarmov eftersom vi bygger på stallet härhemma, men jag har blodad tand och ska fortsätta tävla i höst. Har som mål att starta l:a i dressyr och 80 cm i hoppning.
Detta är en sport där det går upp och ner, ibland går det bra och man får rosett men ibland får man inte ens nosa på placering. Men jag måste erkänna att det var en helt sjuk känsla att åka på sin första tävling med sin häst, som man kämpat och slitit med, aldrig någonsin har det tidigare gått bra på en tävling, och sen bara åka dit och vinna hela skiten.
Hard work pays off.
Följ oss även på