Ett år.    Meningen är nog att jag ska skriva något vackert nu och som träffar rakt i hjärtat. Skriva något för att hedra min fantastiska pappa som idag för ett år sedan lämnade det här livet bakom sig efter en fruktansvärd kamp mot cancer. Men jag vet inte vad jag ska skriva, för huvudet är tomt och det är faktiskt också hjärtat i skrivande stund. Det står still i mig nu och jag tänker tillbaka på en tid med en sjuk pappa, en tid när pappa dag för dag tynade bort och blev svagare. En process jag var så väl medveten om men som jag vägrade att förstå. En process som jag iakttog på håll, som jag inte riktigt var fysiskt närvarande i. Det var något jag kunde tänka bort då jag inte var där hos honom de där absolut sista dagarna och såg allt det där med egna ögon. De dagarna som var som värst, som bara tog honom närmare och närmare ett slut.    Varje dag fick jag uppdateringar hemifrån om vad som hade hänt. Hur pappa inte längre var kontaktbar och bara hade ont och hur han blev svagare, dag för dag. Att de inte kunde prata med honom längre. Och så en tidig morgon på Rhodos för ett år sedan väcks jag av ett telefonsamtal där Lovisa berättar för mig att vår fina pappa har somnat in och nu lämnat oss. Och jag minns att jag inte visste hur jag skulle reagera, jag minns att jag var ledsen men inte riktigt förstod vad jag precis fått berättat för mig. Och jag minns tomheten, den där stillheten. Och videosamtalet från pappas rum på sjukhuset. Att jag först inte ville se honom där han låg i sin säng och bara hade varit levande för några timmar sedan. Det är märkligt det där, när livet flyr. Och jag önskade så att jag kunde få sitta med i det där rummet den morgonen, tillsammans med de jag älskar högst och få vara en del av den där på något sätt ändå fridfulla stund. För det var ett lugn i den där stunden, det kunde till och med jag känna av via det där videosamtalet. Det var fint på något vis, rofyllt.    Jag kom till Sverige dagen efter och jag fick se pappa igen. Han var så himla fin och liknande sig själv. Det var inte alls som med Viktoria, hon skrämde mig när jag fick se henne några dagar före begravningen.  Det liknande inte henne minns jag att jag tyckte. Kanske var det för att jag aldrig sett en död människa tidigare eller så var det kanske så, att det inte såg ut som henne bara. Jag minns det inte, det var så längesen. Men pappa såg ut som sig själv och han var bara så vacker. Kall, men så vacker.   Jag tänker tillbaka på min pappa som var min trygghet, min klippa. Min pappa som aldrig frös hur kallt det än var. Som älskade att sitta och titta på folk, gå promenader och köra bil och båt i vackert väder. Som alltid fanns där för mig och som gjorde världens godaste pannkakor. Min pappa som jag var så stolt över och som jag fortfarande är och alltid kommer att vara. Att han slutade göra pannkakor och började frysa istället där på slutet har ingenting med honom att göra, det var cancerns fel och jag är så arg på den för det. Att den tog ifrån honom så mycket som han älskade och gjorde honom så ledsen, det är bara så fel och det ska ingen människa behöva få vara med om. Aldrig. Det är ett fruktansvärt sätt att dö på och det är bara så fel att en sjukdom tar en världsbästig människa med sig i döden sådär.    Ett år utan min pappa idag som sagt och den tanken gör ont i mig nu.

Juli 2017 Det är flera stycken som tipsat mig om att Dalbostigen genom Dalbobergens naturreservat skulle vara fin. Så nu stod den först på programmet när vi gav oss ut på en tvådagars resa till Dalsland. Dalbostigen är ca: 4 km lång, det visste jag, den informationen hade jag läst mig till. I övrigt var jag dåligt påläst för en gång skull. Men hur svårt kunde det vara, vi skulle följa en markerad vandringsled på ca: 4 km till vi var tillbaka vid bilen igen. Vad kunde gå fel? Jo fel gick det när det visade sig att Dalbostigen inte är en rundvandring. Jag återkommer till det längre ned.     Karta ovan: Ett par meter in på Länsmansliden hittar man parkeringen, sedan går Dalbostigen som jag markerat.    Från parkeringen var det bara att följa vägen ett kort stycke så var vi framme vid informationstavlan och Kronbloms stubbe. Här fanns att läsa lite om naturreservatet och om Dalbostigen, men ingen karta som visade hur leden gick och därmed inget som visade att vi inte skulle komma tillbaka igen genom att följa Dalbostigen.       På stubben satt en pil som pekade vart vi skulle gå för att följa Dalbostigen. Sedan såg vi inte någon mer skylt eller märkning efter detta. Vi fick gå på känslan och välja den stig som gick mest rakt fram norrut. Vi hoppades att det skulle vara tydligt skyltat där Dalbostigen vek av från vattnet och började gå tillbaka söderut. Men... det gjorde den ju som sagt inte.    Det var inte långt till rastplatsen ovan.     Tror det var finare längst med Dalbostigen förr, innan träden växte upp och skymmer utsikten. Det finns några partier där man har utskt över Vänern, men för det mesta är den gömd bakom löven. Men visst, det är en vacker lövskog man går genom, i alla fall första biten.     Bild ovan: Bänk med fin utsikt.    Nu hade vi kommit fram till Bastungens fyr, eller rättare sagt före detta fyr. Nu mer klubbstuga för Friluftsfrämjandet. Deras café har öppet söndagar kl 11-13 under mars-april och sept-okt. Med andra ord var det igenbommat nu. Läs mer här: https://www.friluftsframjandet.se/regioner/vast/lokalavdelningar/vanersborg/Bastungen/       Här var det riktigt fint, här fikade vi vid en av bänkarna på utsidan huset. Det serverades en gul banan, en clementin och en kopp choklad, tack far.    Karta ovan: Vid den röda punkten var vi nu.    Nu hade vi gott ungefär 3 km och vi var fortfarande på väg norrut. Jag började fundera på om vi missat en vägvisningsskylt, leden skulle ju vara 4 km runt.  Men såg det som högst otroligt då vi haft ögonen på skaft. Vi såg flera skyltar som pekade mot Ursandsvägen, men ingen som det stod Dalbostigen på. Strax fick dock gåtan sin lösning när vi mötte ett par som gick i motsatt riktning och dom berättade den hårresande faktan för oss. Men dom levererade positiv information också. Det gick nämligen en färja från Ursand in till Fisketorget i Vänersborg. Från Fisketorget skulle vi ha en ganska kort promenad till parkeringen. Det hade tagit oss lite för lång tid att följa Dalbostigen tillbaka från Ursand. Vi hade en tid att passa då vi skulle vara vid vandrarhemmet i Bäckefors gamla bruk. Så tummen upp för färja från Ursand till Fisketorget, det lät som en mycket bra lösning, och en trevlig lösning. En båttur är aldrig fel om den inte slutar som för Titanic.   Och så var vi framme vid Ursand. Här åt vi en bit mat på restaurangen i väntan på färjan.     Bild ovan: Färjan ankommer bryggan. Nedan turlistan som gällde för sommaren 2017, men inget om när sommaren räknas börja eller sluta .    Bild ovan när färjan lämnat bryggan i Ursand och vi fick en vy bort mot Halleberg i fjärran.     Karta ovan hur vi gick till parkeringen från färjan.    Vi tyckte båda att detta blev en strålande dag. Att gå Dalbostigen och sedan plussa på det med en fin färjetur var mycket lyckat. Kan varmt rekommenderas.   Nu bar det av mot Bäckefors och Gamla Brukets Vandrarhem.    Barnvagnsvänlig promenad?  Ja, tyvärr. Vi gillar inte grusade gångstigar, men naturen var så fin att jag fick försöka förtränga det!   Film från detta vandringstips   Och du har väl koll på att alla mina vandringstips nu finns på en google karta. Du hittar länk i menyn högt upp på vänster sida, eller så klickar du direkt på länken här : https://drive.google.com/open?id=1W754fvWYbeodMWjxErQQahAQzIc&usp=sharing  Alla vandringstips finns även i bokstavsordning på kommun om du scrollar ned en liten bit i menyn från toppen.

Lite mer än en vecka har gått sedan jag kom hem från fjällen. Sedan dess har det varit fullt upp med jobb, en sjuk katt och förkylning, men nu är jag redo att berätta om mitt äventyr.    Sjutton timmar tog det att åka tåg till Abisko, sjutton timmar låter väldigt länge, men det gick ändå förvånansvärt snabbt. Jag kröp ner i min mellanslaf, gungande fram och tillbaka medan tåget svängde över spåret, det kändes som om alla organen följde med, med andra ord blev det inte mycket sömn den natten. Trots lite sömn var jag pigg när jag väl kom fram till Abisko på eftermiddagen. Jag blev hänvisad till en liten stuga bredvid en stor fors. Jag trodde att vi bara skulle vara få som hade anmält oss till Fjälluffa programet, det visade sig att vi var 13 stycken. Vi fick en genomgång av karta och kompass, om vad vi kan vänta oss av fjället, hur man vadar genom jokkar och olika typer av säkerhetsåtgärder. Det kändes spännande, och jag tror att vi alla var otåliga på att få komma igång.        Första dagen Jag träffade en tjej ifrån Karlstad, hon var också där ensam. Vi bestämde oss för att inviga vår vandring tillsammans, det kändes lite tryggare. Dag ett tog vi oss genom björkskog, 1,5 mil. Det var ingen svår vandring och vi fick njuta av den vackra utsikten när inte träden täckte den. Vi kom fram till stugan där vi skulle spendera vår andra natt. Vi ville tvätta av oss smuts och svett. Vi tog oss genom lera och snår för att komma till en liten strand som låg en bit bort. Det gjorde ont i fötterna när det iskalla vattnet täckte dem, hela kroppen stelnade till. Jag sprang raka vägen upp igen, det var inte värt att ha ont i kroppen för att tvätta bort lite svett. När de andra var klara sa någon "nu har vi badat ovanför polcirkeln". Det fick mig att springa ner i vattnet igen, simma ut och doppa hela kroppen, jag vill inte vara sämre, plus att jag vill kunna säga "jag har badat ovanför polcirkeln", det låter ju trots allt lite coolt. Kvällen bjöd sedan på bastu med nakna människor från världen över, livet är annorlunda i fjällen, ingen som bryr sig, alla är där för samma sak, naturen och upplevelsen. Vi sov alla tretton i ett och samma rum, det kändes som om vi var på någon typ av skolresa.            Den andra dagen Jag vaknar på dåligt humör dagen efter, lättirriterad och smågrinig, varför vet jag inte. Jag börjar morgonen med att slå i en tå så illa att den bli blå och oböjbar, bränner mig sedan på gasolspisen så att jag får brännblåsor. Viftar bort den dåliga starten, packar ner mina saker och börjar den 2,2 mils långa vandringen till nästa stopp, fortfarande tillsammans med tjejen från Karlstad. Vi börjar vår vandring med att gå fel, för ivriga att komma igång. Det är bara att vända för att gå rätt, vi fick i alla fall användning av kartan på riktigt en gång under vandringen. Denna etapp börjar med en lång och brant stigning som vi ska ta oss uppför, vi är taggade, det här klarar vi. Himlen öppnar upp sig och regndropparna öser ner över oss, vi skyndar att dra på oss våra regnkläder för att sedan ta oss an stigningen. Det är tungt, men det går framåt och väl på toppen värmer vi upp gröt för att belöna oss själva. Därefter kommer solen fram och vi får ett fantastiskt väder att fortsätta vår vandring i. Vi kommer in i fantastiska miljöer, där små sjöar helt plötsligt dyker upp och glaciärer som har fyllt sjöar med turkost vatten, det är fantastiskt vackert. Vi hittar det perfekta lunchstället, en stor platt sten med utsikt över glaciären och det turkosa vattnet, det enda som fattas är renarna. Bättre lunchställe än så får man nog inte. Vi fortsätter att gå, jag känner att kroppen är lite instabil, men ignorerar det och går på ändå. Några meter senare trampar jag utanför stigen, foten viker sig, jag hör hur det knakar i den och sedan ramlar jag. Det bränner i hela foten och upp i leden, djupa andetag, fram med bandaget som jag har i ryggsäcken, av med kängan och sockan, linda foten, i med den i skon igen, knyt åt hårt och börja gå. Det känns förvånansvärt lätt att gå, det gör ont, väldigt ont, men det går att till viss del stödja på den i alla fall, cirka 1 mil kvar till målet, sen får jag vila. Vi fortsätter att gå, hon i samma höga tempo som förut och jag haltandes några meter bakom. Mellan två spångar är det väldigt lerigt, jag kliver där jag tror att marken ska hålla upp mig. Det är som att marken öppnar sig och slukar hela mitt högra ben. Jag får kämpa lite för att dra upp det igen, börjar skratta och får acceptera att det inte är min dag. Vi forstätter att gå, jag inser att jag bara blir stressad över att försöka hålla samma tempo som tidigare, så jag säger till henne att hon får gå före så får jag halta mig fram i mitt eget tempo. Det går trögt och jag vill nästan ge upp, det bränner i foten, axlarna är trötta och energin är slut. Jag sätter mig ner på en sten, dricker vatten, tar in allt jag ser, andas in den friska luften och hittar ny energi, "nu är det bara att kämpa sista biten". Jag hittar tillbaka till mitt raska tempo, för varje steg jag tar säger jag till mig själv att det bara är smärta som går att stå ut med. Nu går det fort, riktigt fort, jag ser mitt mål, jag ser också andra deltagare som sitter och viftar med armarna, varför? När jag kommer närmare förstår jag varför, jag har kommit till mitt första vad på vandringen, hur ska det gå, med en stukad fot, trött kropp och tung ryggsäck? Jag tar av mig kängorna, strumporna, lindar av bandaget och trycker ner det i en utav kängorna. Jag sätter på mig mina lila ullstrumpor igen, knäpper upp ryggsäckens spännen från höften och bröstet, knyter ihop kängorna och hänger dem runt halsen. De två andra, som satt och viftade med armarna, lånar ut en stav till mig så att jag ska kunna ta mig över jokken. Vattnet når upp till överdelen av vaderna, trots att det inte är djupt har det en otrolig kraft, jag får stålsätta mina fötter för att de inte ska glida av stenarna. Jokken är cirka sju meter bred och vattnet är isande kallt, men jag tar mig över. Jag känner mig glad över att ha fått testa på det, att ha klarat det. Nu är det bara sista jobbiga biten kvar till målet. Jag är helt slut, bastar och tvättar mig, kollar foten som är stor, svullen och lite blå, lindar om den och lägger den i högläge, jag somnar väldigt tidigt den kvällen.               Dag tre  Det är dags för den längsta etappen, 2,5 mil. Jag oroar mig för hur jag ska klara det på en trasig fot, men jag har inte mycket till val, jag är minst fem mil från civilisation åt vilket håll jag än går och jag har gett mig fan på att jag ska klara de här 11 milen på egen hand. Den här dagen börjar jag gå tillsammans med tre tjejer, hon från Karlstad och två från Linköping, men redan efter en bit känner jag att jag bara vill vara själv. Jag vill inte anpassa mig efter någon och jag vill inte att någon anpassar sig efter mig. Jag säger åt dem att jag går själv, och ser dem traska iväg i ett högt tempo över en kulle och sedan är de borta. Jag inser att jag njuter mer på egen hand, jag njuter av den fantastiska miljön och den otroliga upplevelsen, det är som att jag får ett djupare perspektiv, det är bara jag, de höga bergen och inte en människa så långt ögat kan nå. Det får mig att känna mig liten, men inte ett dugg rädd, bara imponerad av naturen. Jag stöter på två till jokkar att vada genom, samma procedur igen, av med allting, ingen stav den här gången, men det går ändå. När jag gått 1,3 mil bestämmer jag mig för att äta min lunch, ris och frystorkad sojafärssås, ur min rosa mattermos. Jag har mindre än halvvägs kvar nu, det känns bra, det känns inte så värst långt. Jag börjar vandra igen, tyvärr är det längre ingen led att gå på, utan bara stora stenar som ligger hullerombuller, ett felsteg och foten är fastkilad eller bruten. Snö, plöstligt dyker det upp ett område med snö som jag får halka mig igenom .Jag kommer ikapp de andra tjejerna, vi är vid det så kallade Tjälka passet, som är 1100 m.ö.h, det är brant att ta sig uppför genom den upptinade snön, men det går bra och är inte särskilt jobbigt. Vi belönas med en fantastisk utsikt över dalen som väntar oss. På en bergsvägg befinner sig en renhjord, de ser ut som små stenar från där vi står. Nu är det den värsta biten kvar, ner för passet, det är oroligt brant och stenigt, jag håller tummar och tår för att foten ska orka stödja mig hela vägen ner, jag klarar det, det gör ont och jag får vila många gånger efteråt, men min fot klarade av att hålla mig på benen. Återigen blir leden odräglig, det är omöjligt att lyfta blicken från backen för då kliver jag snett. Leden känns oändlig, det börjar bli kväll, jag har slut på energi, det gör ont i kroppen, stenarna är hemska att vandra över, jag vill vila men det är omöjligt, myggen är som stora flockar, det går inte att vara still. "Bara fortsätta gå, om jag inte ser stugan snart ger jag upp, sätter mig och grinar och låter myggen äta upp mig". Äntligen, efter ett krön dyker stugan upp, den är nära och jag tjuter ut ett glädjerop. En äldre man möter upp mig och visar mig till rummet där jag och de andra fjällvandrarna ska sova. Rummet är litet, knappt våra väskor får plats där inne, det finns sju sängar, vi alla ska sova där inne, vissa får lov att dela, jag slipper. Efter bastu och tvätt tittar jag över foten, den är nu mer svullen, blå och lila än tidigare, blåsor täcker min stortå, förmodligen för att bandaget har gjort det trångt och fuktigt i kängan, jag har aldrig sett en fulare fot i mitt liv. Vi trängs runt det lilla bordet som står nedanför fönstret, vi spelar kort, skojar, skrattar och sjunger. Trots den tuffa och påfrestande dagen är stämningen på topp, vi är alla övertrötta och fnittriga och somnar med ett leende på läpparna den kvällen.              Fjärde dagen Det tar lång tid att bli klar på morgonen, alla trängs i det lilla utrymmet för att laga mat, byta om och packa ner sina saker. Med musik i mina öron och en fantastisk utsikt känner jag mig oslagbar. Jag hittar ett högt tempo som får mig att komma igång, jag går förbi alla de andra deltagarna med raska kliv, underlaget är mycket mer gåvänligt den här dagen. Jag skuttar fram genom snön, dansar på spången, sjunger för mig själv och njuter av den underbara miljön som jag befinner mig i. Njuter lite för mycket, jag blir ouppmärksam på var jag sätter mina fötter, kliver snett och får dra ner på mitt tempo igen. Solen går i moln, vinden letar sig genom mina kläder och energin rinner ur mig. Humörsvängningarna kommer tätt på vandringen, det krävs lite för att tömma den trötta kroppen på all energi, samtidigt som den fantastiska miljön lika snabbt kan vända mungiporna uppåt. Solen kommer fram igen, jag ser stugan, passar på att ta fler pauser för att njuta av fjällen innan jag kommer fram. Foten börjar göra väldigt ont igen, av med kängan och sockan, fler blåsor har gjort de tidigare sällskap, på med tejp och ner i kängan igen. En fot framför den andra och jag är framme snabbare än jag hade trott.    Dag fem Snart är äventyret över, snart har jag gått 11 mil, snart är jag i mål. Min nästa etapp är 1,4 mil och målet är Kebnekaise Fjällstation. Jag lämnar stugan först den här morgonen, solen skiner och jag traskar på ensam på leden. Än är det så tidigt att andra vandrare inte har kommit igång. Efter en stigning kommer jag ner i en fantastik dal, med höga, spetsiga berg på vadra sida om en vacker sjö. Det känns otroligt mäkligt att få vara helt ensam här, i det tysta. Efter några timmar stöter jag ihop med en kvinna från Schweiz, hon blir överlycklig över att se en annan kvinna också vandra ensam (hon har inte hunnit stöta ihop med alla andra ensamvandrande kvinnor än). Vi säger hejdå och fortsätter åt varsitt håll. Jag är glad, jag ler för mig själv och verkligen njuter. I en nedförsbacke viker sig min stukade fot och jag ramlar ner för stigen. Det knakar återigen i foten, det bränner och gör fruktansvärt ont. Den tunga ryggsäcken är mitt ryggstöd när jag för en kort minut sätter mig och svär och förbannar mig över denna fjällvandring. Samma procedur igen, av med kängan, sockan, bandaget och linda om hårdare. De tre tjejerna kommer ikapp mig när jag sitter och surar, nedsmutsad på stigen, de är snälla och erbjuder sig att hjälpa mig fram till Kebnekaise, antingen ta min ryggsäck eller stötta upp mig. Men jag är ju här själv, jag hade bara mig själv att räkna med när jag bestämde mig för att göra det här själv, jag har bestämt mig för att gå alla 11 mil, på "rätt" sätt. Jag är envis, min envishet kommer ta kål på mig. Jag tackar dem, men reser mig bestämt upp, krånglar på mig den tunga ryggsäcken igen och fortsätter att gå, "jag ska klara det här". De sista kilometerna efter den vackra dalen är tråkiga, den vackra utsikten är borta, stigen är söndertrampad och det kryllar av människor, ju närmare jag kommer Kebnekaise desto fler människor möter jag. Jag är tvungen att stanna för att antingen släppa förbi mötande människor eller för att de framför mig är långsamma. Jag kommer fram till fjällstationen dit folk åker med helikopter för att bestiga Kebnekaise, de vandrar inte de två mil från civilisationen, utan de betalar för en helikoptertur. Många av de som befinner sig på fjällstationen är rutinerade vandrare, eller ser i alla fall ut att vara det, men många ser också ut att inte alls höra hemma där, klänning, smycken och smink. Det kanske är jag som är fördomsfull, men jag tycker att det inte hör hemma i fjällen, det charmiga med vandring, fjällen och naturen är att man bara får vara sig själv, man kan gå smutsig, lukta svett, ha tovigt hår och se lite sliten ut, för det är mer än okej där uppe, och det är så fantastiskt jäkla skönt. Den natten delar vi rum med cirka tjugo personer, ett tag efter att vi somnat in trötta och utslagna, väcks vi alla av en snarkande man. Han snarkar så mycket så att det dallrar i väggarna, det går inte att somna. Många vrider och vänder på sig i våningssängarna, suckar, tittar sig irriterat omkring för att lokalisera den högljudda snarkaren. Någon väcker honom, säger till honom att han snarkar högt. Snarkandet upphör och de flesta av oss somnar, i alla fall jag gör det. En stund senare väcks jag återigen av de höga snarkningarna, han väcks ännu en gång för att mumla och sedan återgå till sitt snarkande. Jag sätter mig upp i sängen och är på väg ner till honom, "det här är inte okej, tjugo personer kan inte behöva gå miste om en natts sömn för att en person snarkar som en galning". Jag får ögonkontakt med killen som ligger i sängen bredvid snarkaren. Vi utbyter några irriterade miner och han sätter sig upp och skakar om honom som snarkar, väcker honom och säger "du måste vända på dig, du snarkar så högt att du väcker alla andra", var på killen svarar "jag är så täppt i näsan", sen blir det tyst. Vi alla är lättade och får somna om igen.            Den sjätte och sista vandringsdagen Den sista biten känns som en baggis, trots att den är två mil lång. Någon kille sa att det var grusväg och behagligt underlag att vandra på. Jag förväntar mig en lättare promenad, det var fel av mig. Det gör det jobbigare och mer påfrestande att ta sig fram över de steniga stigarna där jag återigen behöver titta ner hela tiden för att veta vart jag sätter fötterna. Jag kommer in i ett högt tempo, trött och sliten men jag tar mig fram relativt smidigt över stenarna. Jag hade fått höra att det fanns en restaurang att köpa våffla i på vägen, det är mitt mål för lunchen, det är dumt av mig eftersom det är en vandring på 1,5 mil dit. Efter ett par timmar blir jag trött och orkeslös, jag sätter mig på en sten, andas in den friska luften, fyller falskan med vätskeersättning och tar en koffeintablett som jag hittar i ett litet fack i ryggsäcken, nu är jag redo. Jag får snabbt energi och det går fort, riktigt fort, underlaget har blivit betyldigt bättre och jag når snabbt restaurangen och våfflan är det godaste jag ätit på flera veckor. Den sista halvmilen därifrån är lätt som en plätt och jag möter upp med de andra fjällvandrarna vid Nikkaluoktas stugor, stämningen är uppsluppen och de andra firar med glass, jag somnar på en matta på golvet helt utslagen, nöjd och jäkligt stolt. Jag har vandrat 11 mil, varav 9 på en trasig fot, jag har burit en tung ryggsäck på mina axlar, vadat genom tre jokkar, vandrat genom snö, badat ovanför polcirkeln, träffat underbara människor och spenderat en hel vecka i en otroligt vacker och magisk miljö som ser ut som allt annat än lilla landet lagom. Vandra kommer jag definitivt göra igen kanske dock inte i den svenska fjällen, och inte på en sådan traffikerad led som Kungsleden, men jag är otroligt glad att jag gjorde det. Jag fick bevisa för mig själv att jag klarade det helt på egen hand.