Det senaste dygnet har det varit lite tyst här. Det beror på att jag suttit och intensivjobbat med ett av mina skrivprojekt, en ungdomsroman som är inne på den "sista" biten gällande redigering, etc. Det är mycket jobb, men det är också roligt - och det spelar egentligen ingen roll om det sedan refuseras av varenda litet förlag jag får för mig att skicka den till, för själva processen är så rolig i sig. Att se hur ens idéer blir till text, text som blir till en, två, tre, fyra, fem - hundra, två hundra sidor. Det är så konkret på något sätt. Meditativt.     De senaste 24 timmarna har jag alltså främst ägnat vid mitt skrivbord, stirrandes på en skärm. Men idag var det så fint väder ute, så jag och Mike begav oss in till centrala Uppsala en stund. Det är en så otroligt vacker stad, och i septemberljuset blir alla orangea och gula byggnader liksom ännu vackrare. De skimrar som om de vore gjorda av guld. Magi.   Imorgon ska jag fortsätta redigera, dock tänkte jag förflytta mig från lägenheten till ett café, eller kanske till något avskilt hörn på universitetet. Wish me luck. Jag ska försöka uppdatera här också, förstås, men just nu är det inte bloggandet som prioriteras i första hand.

#urbanchallenge   Ämnet är  självpepp när jag vill ge mig själv pepp. ställer jag mig framför spegeln och säjer till min spegelbild. Du kan mer än du tror  Du duger precis som du är Du har kommit längre än du inser Du är vacker på utsidan och insidan.   http://blogg.se/article/2017/september/sprid-sjalvpepp-och-vinn-hudvardskit-fran-urban-gloss.html urbanchallenge #urbanchallenge

Ibland kommer något så lägligt, precis just då när man behöver det allra mest. Den här helgen behövde jag verkligen, och det känner jag i dag då jag är tillbaka på jobbet. Trots min envisa förkylning och hosta så är jag piggare än pigg. I alla fall idag :-) Eftersom jag är förkyld, så blev det inte någon längre vandring. Jag har läst och tagit det väldigt lugnt hela helgen. På lördagen då solen sken och det var så där galet vackert ute, var jag bara tvungen att snöra på mig kängorna och ge mig i väg på en kortare tur.  Jag var inte ensam ute på fjället. Under min korta vandring mötte jag säkert upp emot tjugo personer i olika åldrar och olika nationaliteter.  Jag satt en stund ensam på en sten, andades djupt av den friska krispiga luften och tittade på människorna som vandrade förbi. Att studera människor, så där som jag gör när jag sitter på ett fik i en storstad ibland, det kan man göra i fjällen med.    Solen sjönk sakta ner, jag vandrade hem och lagade en god middag till mig, min man och min bror.  Jag hittade kantareller, på ICA! Så det fick bli en grillad toast med kantarellstuvning till förrätt. Ren till varmrätt och chokladgott till efterrätt.     Vi vaknade till tjock dimma på söndagmorgon, men efter någon timme sken solen och dagen blev så där bedårande vacker som den bara kan bli här mellan fjälltopparna. Sen eftermiddag var det dags att ge sig iväg hem. I Kiruna stannde vi för lite mat och fika på det nyöppnade caféet Bjöhrns. Så mysigt och så gott allt var. Min vän Eva gav en fin vink om att jag borde besöka det här stället. -Klart vi ska, sa jag.  Evas dotter Emelie med sambo driver det här mysiga fiket. Klockan tickade iväg och vi hade långt kvar att köra. Så vi kände lite stress, när vi ätit pitabröd med suovas och svampfyllning, fikat morotskaka och mannen fått sitt alldeles vanliga bryggkaffe, trots att Emelie är barista och expert på olika sorters kaffedrycker. Så bråttom fick vi att jag glömde kvar min jacka. Inget problem i sig, i en stad som Kiruna. Emelie ringde sin mamma, som ringde mig. Vi hade inte hunnit lämna stan som tur var. Jag hämtade jackan och fick en trevlig pratstund i mobilen med Eva.    -Vi kanske åker upp en helg till, innan vintern, sa min man bara så där. -Ja, det gör vi, sa jag nöjd med förslaget.       ♥ Maria