Vi har en 1 årshingst e. Speyksbosch Dancer A prem u. Speyksbosch Datsja Diplomsto  ue Speyksbosch Naturel finsk mästare i dressyr. Han är en speciell kille som rör sig otroligt bra, mycket tillgiven men försiktig. Blir D ponny och kommer att bli en stjärna på dressyr banorna.  Korrekt och snygg. En långbent kille i uppförsbacke!   Denna kille behöver arbetas med långsamt och känna förtroende för den som handhar honom, han skulle passa jättebra med andra hingstföl. Nu är han hemma från sommarbete och behöver hitta nya kompisar då hans två jämnåriga vänner är sålda. Han har pass och är chippad,    Maila mig för mer info, han är ingen nybörjar ponny 😀 går också bra via messanger.

I måndags vart de en sen kväll i stallet , först jobb men lite jobb på mitt blivande stall här hemma och sen drog jag till Hoppe :) Vi red i ridhuset då som att de är väldigt mörkt  nu för tiden vid 20 tiden ;) Red lite mer dressyr mycket skritt och trav , kolla broms och öva på små förflyttningar :) Sen jobbade vi på galoppen , han jobbar på riktigt bra nu . Samlar sig mer och mer i galoppen ;) övade även här på gas och broms , testa gasen tycker Hoppe är roligast ;) En bra pass :) En härlig måndag :) // Matilda

Vi fick ett önskemål om att skriva om hur vår resa genom hästeriet har sett ut, och självklart kan vi skriva om det!Jag har varit hästintresserad sedan jag föddes i princip. Har väldigt tydliga minnen från när jag var kanske 4 år gammal och var arg för att jag inte kunde trolla så att leksakshästarna blev till riktiga hästar som jag kunde rida på, haha! Dock fick jag inte börja rida förrän jag var 9 år gammal. Jag, Emma och pappa åkte ut till ridskolan på prova på-ridning på sportlovet och sen på våren så började som tur var en nybörjargrupp som vi båda fick plats i. Emma blev nämligen också fast för hästarna, trots att hon inte alls haft samma intresse som mig åren innan.Att vara nybörjare var verkligen att kastas mellan lycka och skräck, tycker jag. Jag var så himla nervös inför varje ridlektion. Nervös över vilken häst jag skulle få rida, nervös över att göra iordning hästen, nervös över att sitta upp, nervös över vad ridlektionen skulle innehålla, nervös över ifall jag skulle åka av. Tror ni förstår, mycket nervositet. Pappa fick alltid hjälpa mig och Emma väldigt mycket, både med att göra iordning hästarna och hjälpa till vid uppsittning och så vidare. Känslan efter lektionerna var alltid så himla härlig. Det hade varit roligt, och jag hade tagit mig igenom lektionen. I ärlighetens namn så var det lite så i början, jag var glad när lektionerna var över för då kunde jag andas igen, haha. Såklart var det roligt också, annars hade jag aldrig fortsatt.I takt med att jag blev duktigare så blev jag väldigt mycket mindre nervös. Jag kände mig mycket tryggare och det kändes bara roligt att lära sig! Såklart var det lite nervöst ibland också, typ när jag skulle hoppa högre höjder eller göra något svårt. Men det blev en himla skillnad med tiden får jag säga. När jag och Emma hade kommit till den här nivån i ridningen, vilket var två år senare, så ville vi redan ha häst. Jag vet inte hur länge vi tjatade på stackars pappa, men till slut så fick vi vår vilja igenom. Kravet var dock att det skulle vara en snäll häst som även pappa kunde rida. Alltså var det tvunget till att vara en stor häst. Det var dock inga problem för mig eller Emma eftersom vi var så himla långa när vi var barn, så en "stor" häst på 1,60m i mankhöjd blev det. Tack vare att vi stod uppstallade på ridskolan och hade en pappa som hade hästbakgrund sedan tidigare(farfar är travtränare) så var det inga som helst problem att ha häst trots att vi ridit så kort tid. Det blev ännu roligare och mer motiverande att ha en egen häst att rida och träna! Bosse, som vår första häst hette, var dock inte så glad i att hopptävla. Därför bestämde vi oss för att sälja honom efter tre år tillsammans. Det var då vi skaffade Tage, som jag tävlade en vecka efter att vi hade fått hem honom. Där blev första kraschen av. Sedan följde några år av sämre och sämre självförtroende, vi tränade för en tränare som inte förstod varken oss eller hästen och det gick bara utför. Tack vare Tage så fann vi lyckan i dressyren eftersom vi blev för rädda för att hoppa helt enkelt. När vi hade haft Tage i tre år, så kände vi oss väldigt sugna på att skaffa en till häst. Dels blev det för lite med en häst på 3 personer(jag, Emma och pappa) och dels ville vi ha en häst som vi vågade hoppa. Det var då vi hittade Boppen, och oj, vi hade aldrig kunnat hitta någon bättre eller tryggare häst till det ändamålet. Tack vare honom så hittade vi tillbaka till hoppningen igen! Så vi har bägge våra hästar att tacka för att de fått oss att tycka att både hoppning och dressyr är superkul.Jag tror faktiskt att vi kommer hålla på med hästar hela livet. Kan inte ens tänka mig en vardag utan häst... Det hade känts alldeles tomt, konstigt och innehållslöst. Hästar är livet <3   / Anna