Vindarna tilltar och det varnas för stort oväder med regn och översvämningsrisk. Igår var det onsdag och det blev lite av en vilodag med bokläsande i skydd av vindarna ute i växthuset. Jag kände att det var behov av en sådan dag. Bok nummer två av fyra i Elena Ferrantes romansvit som utspelar sig i Neapel och handlar om vännerna Elena och Lila har jag precis påbörjat. Den är nästan dubbelt så tjock och kommer ge mig många njutningsstunder. På Expressens kultursida läste jag en recension om böckerna och här är länken dit om du vill veta vad som tycks av en proffstyckare.  http://www.expressen.se/kultur/bocker/det-basta-hos-ferrante-ar-angesten/ Vi bokade en tvådagars aktivitet på Ven till slutet av sommaren, igår. Ven är ju ön dit många, i alla fall de som bor i Skåne, åkt på skolresor eller liknande. Ön som är så vacker att skönheten slår emot mig och känslan av att befinna mig i ett Medelhavsland är stor. Dit ska vi och bara ha det skönt på deras Whiskydestilleri med tillhörande hotell. Blir lite smått lyxigt och då det sammanfaller med samma vecka som T. fyller år gör inte saken sämre. Det är inte så dumt att ha trevligheter att se fram emot.

Det regnar här på södra delen av öjn i dag. Några for in till Visby och några ut till Fårö. Själv skulle jag ta en lugn förmiddag här hemma och sen möta upp dom i Visby. Så tappade jag telefonen i golvet så den sprack och sen när jag skulle starta bilen för att åka så var den död. Lite smått hysterisk blev jag tills jag lugnade ner mig och insåg att det inte fanns så mycket mer att göra än att acceptera läget och vänta tills dom andra kommer hem. Så i brist på aktivitet så tänkte jag att jag delar med mig lite av hur början av vår vecka sett ut.   Alla bilder är tagna med min Samsung mobil.    Ombord på Gotlandsbåten. Wille och jag t.hö och Meja som spejar ut på vågorna t.vä.   Äntligen framme på gården i När. Efter att vi kommit överens om sovplatser så grillade vi korv. Snabbt, gott och enkelt. Sen spelade barnen fotboll medans vi andra packade upp och fixade. Ett riktigt roligt gäng på semester tillsammans.    Kvällen bjöd på en vacker solnedgång.    Första dagen for Malin,Calle, lilla O och jag till storsudret och mina gamla hoods. Det blåste rätt mycket men vi njöt av stranden och alla fina platser ändå. Vi besökte Holmhällars raukar, Austre stranden och så åkte vi den härliga kustvägen till Hoburgen där vi njöt av en mjukglass i solen.   Närsholmen fick ett besök och som vanligt tycker jag att det är en av dom vackraste platserna jag vet. Dock hökk jag på att bli ihjälsprungen av ett gäng med kor vilket var väldigt otäckt.    Mysig kväll hemma på gården. Det är något speciellt med sommarkvällar. Vi grillar mycket, spelar fotboll och kubb och busar.    Milla och Magnus myser lite efter middagen   Meja och Oscar njuter på Herta strand.    Syskonen Milla, Meja och Wille känner på vattnet. Bada eller icke bada? Det är frågan.    Skönt med den varma sanden tyckte Milla och Oscar.   Fotoutflykt till Närsholmen slutade i lite tårar. Inte lätt att vara liten och trött.   Milla i sin vackra klänning. Som tagen ur en Astrid Lindgren film.

Lång text   Det kom smygandes på mig och inte som ett brev på posten…jag led av anorexi..det hela urartade jag slutade att äta. Jag ville inte leva. Jag ville bli smal smal pga att min farmor blev sjuk smal hon dog i cancer 2001  som gick ut i vävnaderna…jag vill känna hennes smärta…att se henne plågas inre till döds var ingen vacker syn. 2012 tror jag det var så blev jag inlagd på psyk. Jag vägde då 43 kg och är 160 cm lång. Jag svimmade ofta och fick ha dropp vid min sida hela tiden. Antagligen för jag inte skulle dö…personalen försökte ge mig näringsdrycker att dricka men nej det gick icke..jag var rädd för att näringsdryckerna skulle göra mig tjock därför drack jag dom inte. Jag tror det gick nästan ett år sedan började jag så smått äta 200 gr mjölkchoklad 2st i veckan åt jag..sedan gick de ytterligare ett tag. Det var måhända inte så bra att jag starta mitt ätande me choklad men jag ville ut från avdelningen så jag fick ju äta något…maten var inte så god ända tills jag fick en egen lista på maträtter som jag faktiskt kunde äta…. 2014 i juli fick jag åka till ett boende där jag bor nu…jag måste ha personal hos mig när jag ska äta annars äter jag inte..och då är det risk att jag blir smal smal och får anorexi igen…det är min stora fasa…jag har dom tankarna fortfarande om min farmor 2017 idag väger jag runt 86 kg och känner att jag hatar min kropp jag vill ner ett par kilo till. Dessutom gick jag upp 30 kg på ett halv år och ingen ville ta tag i det.. jag bad om hjälp hos en läkare att jag ville ha en dietist..då denne läkare svarade du vet mkt väl vad du får äta och inte äta. Dom på boende kan väl hjälpa dig? Än i dag har jag inte fått hjälp. Jag kämpar som fan med vikten..jag äter mindre portioner..och hoppas på ett bra resultat. Vid nästa vägning. Jag väger mig med två veckors mellanrum. Jag blir/är så fixerad vid siffrorna på vågen. Har jag inte gått ner blir jag besviken…och har jag gått ner något blir jag exalterad. Jag känner av min anorexi än i dag..den gnager i själen. Anorexin har flyttat in förevigt..en  gång fått smak alltid stannar den kvar. I bakhuvudet sitter en människa som säger: ”du vet att du har varit/är sjuk fast det inte syns samt du får inte äta det och inte äta det för det gör dig tjock”. Vissa dagen kan jag bara stänga av signalen/människan men ibland vill jag bara ge upp. Sluta äta och så är karusellen igång igen och det är inget jag rekommenderar. Det är kämpigt att leva med en sjukdom som till en början inte syns. Jag tror jag lever i en anorexivärld!  (bilderna är från nätet)