Tua, 40 år: Hur ska jag kunna berätta för mina barn att deras mamma har cancer?

Här berättar Tua när hon fick beskedet att hon hade en tumör i ena äggstocken.

 

 

Tua: Torsdagen den 29 september kommer vara datumet som jag aldrig glömmer, dagen då det kändes som om jag blev satt i dödens väntrum.

 

Det var en helt vanlig torsdag och jag svor och gnällde över att det var kallt ute. Jag åkte upp till lilla pappa som legat på IVA över natten på grund av en blödning från prostatan och pratade med ansvarig sköterska om hur natten och pappa mådde. Allt såg stabilt ut för honom så oron över att han skulle ryckas bort svalnade lite. Jag tittade på klockan med jämna mellanrum då jag själv hade en läkar tid inbokad klockan 14.

 

De hade ringt mig som galningar under tisdagen då jag jobbade och på onsdagen så ringde dom igen och frågade om jag kunde komma på torsdag. Och självklart så tog jag tiden då de i samtalet sa att dem hade svar på lite prover och så var det ju 3 månader sen jag opererade mig. Inget konstigt med det.

 

Gick dit och efter en kort stund så kom läkaren och ropade in mig. Det första han frågar mig va hur jag mådde och i vanlig ordning så svarar jag bra förutom att jag känner mig konstant trött och matt i tankarna. Vilket inte är så konstigt då jag pluggar och jobbar heltid.

 

Då tittar han på mig och frågar: Tua du vet väl varför du är här? Eh ja ni skulle ge mig provsvaren och så ska du väl göra en gynundersökning efter min operation? Jag minns att han tittade ner i golvet för en kort sekund och sen tittade han på mig och sa: 

– Tua, du har cancer. Det var en tumör i den äggstock som de tog bort.

 

VA? Okej? Du SKÄMTAR va det jag fick ur mig. Allt blev luddigt, svart, panik och situationen går inte beskriva. Vad han sen berättade och pratade om är suddigt och jag minns bara enstaka ord och information. Han ville sedan undersöka mig så jag sprang in på toaletten, smsade min dotter Frida som var två våningar upp hos sin morfar och bad henne komma ner.

 

Det kom in en sköterska och dom pratade om hur mina remisser skulle skickas, vilka nya blodprover som skulle tas. Mitt i deras samtal så ringer telefonen och jag väljer att svara trots deras samtal. Han frågar hur det gick hos läkaren och det enda jag lyckas få fram är att jag har cancer och att jag är kvar på lasarettet sen bryter jag ihop och lägger på.

 

Det enda som cirkulerar i mitt huvud är hur ska det bli med mina barn? Hur ska jag berätta för dom att deras mamma har cancer? Kommer jag aldrig få se de små och Hugo ta studenten, deras första jobb och kommer jag få se alla mina barn gifta sig? Kommer jag få se mina barnbarn Milian och Melwin växa upp? Kommer jag hinna bli mormor och farmor till Natta, de små och Hugo? Hur berättar man ens en sån här sak? När jag själv inte vet OM eller när jag kommer dö? Tankarna och känslorna är många och speciellt på natten.

 

På dagarna när jag jobbar går det bra och allt känns som vanligt. Det är på kvällen när barnen lagt sig och det blir tyst som mina tankar och tårar kommer. Och det är just därför jag väljer att berätta om min resa. Så att jag får skriva av mig dom saker jag bär på och som jag kanske inte orkar prata om. Jag kanske lyckas hjälpa någon annan på deras resa.

 

Jag ser mig inte själv som sjuk och jag känner mig inte sjuk. Jag vill inte bli sedd som sjuk. Mitt liv kommer fortsätta som vanligt med skola och jobb tills jag känner att det kanske inte funkar längre. Jag kanske inte alltid kommer vara glad och uppåt och inte heller deppig och närvarande, utan jag kommer fortsätta att vara jag och den person jag formats till.

 

/ Tua

Här hittar du hennes blogg

 

 

Tua med familj och barnbarn

  

Du kanske även gillar:

• Matilda: Svettas du mycket så kanske du har det här
• 9 saker du inte ska säga till någon som är kroniskt sjuk
• Linda Jansson: Kampen mot bröstcancer
• Maja: Jag hittade en knöl i armhålan som visade sig vara cancer
• Saga, 15, fick diagnosen skelettcancer - fick en insamling