Denize om den traumatiska tiden:"Pappan till min dotter bestämde sig för att ta henne och hålla henne gömd"
Moa Alfredsson
•
14/05
Hej Denize! Vad handlar din blogg om?
Kaos! Nej, jag skojar. Men nästan! Mitt underbara men kaotiska liv som ensamstående mamma. Plus en massa, massa foto! Då jag är fotograf så kan det komma många ordentliga bilder - även fast jag är nöjd med min mobilkamera till bloggen för det. Det brukar vara gott och blandat hos mig, helt enkelt. Heta åsikter, varvat med fytioelva foton, något recept, träningstips och mest av allt min kärlek till mina barn.
Vi har på din blogg det senaste fått läsa om den tuffa tid du gått igenom, kan du berätta lite om det?
Som jag nämnde i ett blogginlägg så har min advokat avrått mig att berätta för mycket. Det jag kan säga är att jag tog hand om mitt tredje barn hela första året, blev senare sjuk i bland annat en utmattningsdepression i september/oktober, fick tyvärr sedan helt fel vård, övermedicinerades grovt av en läkare och blev inlagd några dagar (min nuvarande läkare är flyförbannad och förstår inte alls hur hon kunde göra som hon gjorde - enorma tjänstefel och självklart är den gamla läkaren anmäld och avstängd). Min pyskiska ohälsa var med all sannolikhet kopplat till min destruktiva relation och familjeförhållanden - som jag aldrig kom ifrån. När jag aldrig såg en utväg så förändrades jag, hjärntvättades, ville att allt skulle se så fint ut utåt -jag isolerades och blev ordentligt sjuk. I mars i år kom jag dock äntligen loss och jag är och har länge varit friskförklarad. Äntligen blev jag mig själv igen! Hittade tillbaka till livet och alla vänner som förbjöds, hela mitt nätverk som såg en nyare starkare Denize - starkare än någonsin, ingen osynlig själ som kontrollerades.
I april hände det värsta tänkbara, mitt liv blev kontrollerat igen, pappan till min dotter Elise 1,5 år bestämde sig för att ta henne och hålla henne gömd hemma hos sig där han bor med sina föräldrar i en pytteliten tvåa. Detta brottet kallas "egenmäktighet med barn" och det är inte bara vårdnadshavare som kan göra sig skyldiga till det, även medhjälpare. Han tog henne ifrån mig trots att vi har gemensam vårdnad över henne, trots att socialen saknar oro över mina barn och mig som mamma, trots att jag har två andra barn sedan tidigare som jag oproblematiskt tar hand om + jobb och vardag - och så denna rättsprocess som kräver 100% energi och styrka. De senaste åren har varit som ett äckligt filmmanus, en levande mardröm som jag bara vill vakna upp ifrån. Det som smärtar mig mest är att det inte är pappan som själv tar hand om henne mest. Min lilla bebis (som hon alltid kommer vara för mig) får inte samma förutsättningar som sina syskon. Jag har skrivit MYCKET om denna tragiska historia på bloggen, men nu när vi närmar oss datumet i tingsrätten (22:a maj), så kommer jag inte dela med mig av fler privata detaljer - det får ske efteråt. Det viktigaste är att mina barn får rättvisa, att Elise får trygghet. Sedan ser jag ljust på livet igen! Oerhört ljust.
Tack för att du delar med dig! Vi tror verkligen att det kan hjälpa andra som går igenom liknande saker. Har du några tips på hur man hanterar jobbiga händelser i livet?
PRATA! Jag har gått igenom x antal trauman och jag har mest sopat dom under mattan och blundat - men det kommer alltid slå tillbaka. Det är en av anledningarna till att jag blev så deprimerad. Jag bar på en ryggsäck med hela mitt förflutna som jag inte bearbetat och bara körde på - rakt in i väggen. Prata, sök hjälp, sök vård om det behövs, det finns journummer om man vill vara anonym och var inte rädd - för att må dåligt eller ha det tufft ÄR inte tabubelagt längre. Man måste tillåta sig själv att må dåligt när man väl gör det. Handlar det om mindre jobbiga saker, så kan jag ju säga att man ska fokusera på vad man har, inte på vad man inte har. Fokusera på de sakerna som gör dig lycklig, gå en promenad, försök hitta vackra saker att titta på, träna, skrik i kudden om du är frustrerad - men prata, prata, prata!
Så bra råd! Vart hittar du din inspiration?
I vardagen. Låter jättetråkigt, men jag beundrar mina stora barns styrka och varma personligheter - som jag uppfostrat själv. Min inspiration till foto kom tack vare en fotograf som gjorde ett reportage om mig i DN när jag var fjorton år och gravid. Hon gav mig en gammal analog systemkamera och hennes bilder inspirerade mig länge. Idag ser jag det stora i det lilla, små detaljer kan bli riktigt vackra. Och utöver det så hämtar jag inspiration inom mig, i själen. Jag har så mycket att få fram, då jag så länge tvingades leva i tystnad.
