Veckans blogg: Jeanine Esberg

Berätta, vem är Jeanine?
– Jag är en ensamstående mamma som just nu jobbar med att rehabilitera min kropp efter bröstcancern jag drabbades av förra året. Jag springer, yogar och promenerar mycket samt äter mest vegetarisk och vegansk mat. Född i Oslo, uppvuxen i Värmland och har bott i Stockholm sedan november 2006. Innan jag blev sjuk arbetade jag som personlig assistent, efter att ha tröttnat på stillasittande kontorsjobb inom översättning och webb. Jag mår som allra bäst när jag får komma ut bland människor och göra något meningsfullt.

Vad bloggar du om?
– Jag bloggar om hur det är att vara ensamstående mamma och samtidigt ha en cancerdiagnos att förhålla sig till. Från början handlade det om hur det vara att vara gravid med cancer, sedan har jag fortsatt blogga efter att min dotter föddes eftersom jag fortsatte behandlas, opererades och strålades efter det. Nu handlar det mycket om återbesök, de behandlingarna som är kvar och om min rehabilitering med allt vad det innebär. Att komma tillbaka till livet och vardagen helt enkelt.

Du har varit med om mycket det senaste året. Du har fått barn, du är nyskild och du drabbades av bröstcancer. Berätta lite om den resa du gjort.
– I augusti förra året, när jag var gravid i vecka 26 fick jag diagnosen HER2-positiv bröstcancer. Det var såklart en oerhörd chock, och jag undrade mycket om hur det skulle gå med barnet, om jag skulle överleva osv. Min bröstcancer var hormonkänslig, så tumören växte väldigt snabbt eftersom den triggades av gravidhormonerna. Jag fick två omgångar med cellgifter medan min dotter fortfarande låg i magen, sedan föddes hon med planerat kejsarsnitt i vecka 34. Efter det fortsatte jag behandlas med andra starkare cellgifter, två olika antikroppsbehandligar, operation, strålning och nu har jag precis börjat med en antihormonbehandling som jag ska gå på i minst fem år för att minska återfallsrisken. Under tiden jag strålades i april gick jag och min dotters pappa skilda vägar. Verkligen inte bästa timingen, men det blev till slut för mycket. Nu mår jag bättre än jag gjort på mer än ett år. Jag ser på livet på ett mycket mer ödmjukt sätt än innan och tar vara på varje dag. Kanske låter det klyschigt, men så är det verkligen.

Med lilla Lykke, endast en dag gammal.

Vad var första tecknet på cancer som fick dig att gå till läkaren?
– Jag märkte att min vänstra bröstvårta började dra sig inåt och inte gick att få ut. Bröstet växte inte heller något på den sidan, vilket var konstigt eftersom det högra bröstet börjat växa och producera bröstmjölk. Jag frågade på MVC om det var normalt, vilket det inte var, så då gick jag till läkaren och kollade upp det. Jag har förstått i efterhand att det var tumören som växte på insidan som drog huden och bröstvårtan inåt.

Vad hade hänt om du inte hade gått till läkaren direkt?
– Jag hade förmodligen inte överlevt om det gått mer än en månad till. Detta för att tumören närdes av mina gravidhormoner. När tumören upptäcktes var den ca tre centimeter bred. En månad senare hade den vuxit till åtta centimeter. Som störst var den nio gånger sju centimeter.

Vad tänkte du när du fick veta att du hade cancer?
– Jag blev såklart rädd. Rädd för hur det skulle gå med mitt ofödda barn, och var rädd att de skulle behöva förlösa mig redan i vecka 30 för att hon skulle slippa cellgifterna. Sedan var jag rädd för att dö från min dotter. Men det övergick snabbt till beslutsamhet, när jag fick veta att jag hade en bra prognos eftersom jag kommit i tid.

Du var tvungen att operera bort båda brösten, hur har det påverkat dig?
– Jag valde att operera bort mitt friska bröst också, eftersom jag ville göra allt jag själv kan för att vara säker på att minska risken för återfall. Jag hade tur som kunde få en direkt rekonstruktion, vilket betyder att jag fick implantat direkt i samma operation, så jag slapp vakna utan bröst. Det har påverkat mig fysiskt mer än psykiskt. Jag har fortfarande ont på vissa ställen runt brösten, och nu har det ändå gått ett halvår. Och jag är stel och kan inte sträcka ut vänster arm helt, men det går framåt med hjälp av stretching och yoga.

Du började tappa håret efter alla cellgifter. Berätta lite om det. 
– Cirka två veckor efter att jag fått mina första cellgifter lossnade det hår i nacken, så då tog jag och mitt ex en trimmer och trimmade bort allt hår. Sedan rakade vi. Det kändes ovant och kalt, men jag hade ställt in mig på det innan så det var ändå helt okej. Jag använde bara min peruk vid två tillfällen, eftersom jag föredrog att vara utan. När det blev kallt använde jag turbaner och mössor men annars gick jag utan. Håret växte fläckvis hela tiden, så jag rakade huvudet ända tills efter alla cellgifter var klara och håret började växa ut jämnt igen.

Dagen efter Jeanine rakat av sitt hår.

Vilka tips och råd kan du ge till andra kvinnor som drabbas av bröstcancer?
– Våga be människor i omgivningen om hjälp, de flesta vill hjälpa men vet inte hur. Prata om vad du går igenom, antingen med vänner och familj, en terapeut, låsta grupper på Facebook eller skriv en blogg. Min blogg har varit en ventil verkligen, och genom den har jag kommit i kontakt med många andra kvinnor. Be också alltid alla läkare skriva ner allt ni pratar om vid läkarbesöken. Besöken blir många och hjärnan är trött, så för att komma ihåg allt som sagts är det bra att få med sig allt skriftligt hem. Jag fick alltid allt skriftligt, plus att jag alltid hade någon med mig som kunde hjälpa mig komma ihåg allt.

Vad har bloggen betytt för dig under denna tid?
– Den har betytt väldigt mycket. Tack vare att jag kunnat ventilera på bloggen har jag knappt behövt gå till någon professionell och prata. Jag har fått ur mig allt ändå, allt utom det som känts för privat att dela med sig om, som skilsmässan. Och jag har fått vänner för livet.

Vad har du fått för reaktioner från omgivningen när de fick veta att du bloggade om detta?
– Någon har väl ifrågasatt hur jag kan skriva om något så privat, men i övrigt har det bara varit positiv respons och mycket stöd. Många bekanta som jag inte pratar så ofta med, samt kollegor och avlägsna släktingar har kunnat hålla sig uppdaterade på vad som händer utan att behöva känna att de stör. Jag har även fått höra att bloggen har hjälpt andra att bättre förstå vad deras bröstcancerdrabbade bekanta går igenom genom att de kunnat läsa om vad som händer hos mig och därigenom få en bättre förståelse.

Du är mamma till lilla Lykke, 1 år, berätta lite om henne och vilken betydelse hon haft för dig?
– Lykke är en liten solstråle. Hon vaknar med ett leende varje morgon och är i princip aldrig på dåligt humör. Hon är nyfiken på livet och hänger med mig på allt från sjukhusbesök till sena middagar och är trygg och säker i sig själv bland nya människor. Hon sover bra och har hittills aldrig varit sjuk annat än en förkylning, vilket är helt otroligt med tanke på vad hon också varit med om i min mage. En tuff liten tjej med skinn på näsan. För mig betyder hon allt, och utan henne att fokusera på hade det nog känts riktigt hopplöst med cancern. Men för henne orkar jag allt.

Du är flexitarian, vad innebär det?
– Det innebär att jag medvetet väljer bort kött, ägg och mejeriprodukter ur min kost. Jag äter fisk och skaldjur, men ytterst sällan. Hemma lagar jag mest vegetarisk mat, oftast till och med veganskt numera, men skillnaden mellan att vara vegetarian/vegan och flexitarian är att jag äter animaliskt om jag går bort på middag eller lyxar till det med en middag ute. Det innebär att jag är väldigt medveten om vad jag köper hem och vad jag äter, för miljöns skull men också för min hälsa. En flexitarian kan vara någon som kör en köttfri måndag i veckan, man måste inte välja bort det i lika stor utsträckning som jag gör. Man skulle kunna sammanfatta det med att en flexitarian är en person som aktivt väljer bort kött i en måltid där den annars skulle ätit kött.

Vilka är dina favoritbloggare och varför?
– Linnea Johansson - För att hon alltid kommer med inspirerande recept på god mat.
– Susanne Histrup - För hennes stil och för att hon är en kvinnlig förebild för mig på många sätt.
– Janni Cranning - För att vi är gamla kompisar från skoltiden och det är kul att följa hennes vardag med hundar och barn på distans.
– Caroline, aka wondergiirl - för att vi lärt känna varandra genom bloggarna och för att hon fortfarande kämpar mot sitt stora cancermonster.

Berätta tre saker om dig som de flesta inte känner till
– Jag fuldansar för Lykke varje dag till hög musik.
– Jag pratar norska med Lykke när vi är själva och läser norska barnböcker för henne för att lära henne mitt modersmål.
– Jag har skrivit förord till en bok om unga brottsoffer samt hjälpt en av Sveriges största artister med material till en låt inom samma ämne.