8 dumma saker jag hörde när jag hade anorexia

1. "Men det är bara att äta mer. Det är inte så svårt."
Nej, det är inte så enkelt som att "bara äta mer". Varför tror du att det är en så pass omfattande sjukdom med många drabbade? Det är svårt att ta sig ur en ätstörning. Det är hemskt jobbigt och påfrestande.

Gör i stället så här: Försök vara förstående. Du behöver inte förstå och du bör heller inte säga att du gör det. Få personen att inse att du alltid finns där, stöttar och inte dömer varken handlingar eller tankar. 

2. "Hon är smalare än du." 
En ätstörd jämför sig konstant med andra och suger likt en svamp åt sig andras kommentarer. Att höra att någon är smalare må vara det värsta man kan få sagt till sig. Det är allt man identifierar sig med sin kropp, siffrorna på vågen, hur lite man äter och så vidare. Man ÄR ätstörningen. För någon som inte kan förstå – det skulle kunna jämföras med om din pojkvän sa till dig "hon är betydligt sexigare/snyggare än vad du är!" Hur försiktig den än må vara, typ "hon är kanske något smalare", kommer den ätstörda att vilja gå ner mer. Fort. Och mycket.

Säg i stället så här: "Ni ser båda helt utmärglade ut. Det är inte fint." Att rätt ut säga att någon inte är fin må kanske låta hårt. Men det är inte vackert att se ut som ett sjukligt skelett. Poängtera dock att det är ätstörningen du inte tycker är vacker. Det är viktigt att den drabbade känner sig uppskattad trots sjukdomen. Se i stället till att berömma och uppmuntra personens bra sidor som inte handlar om utseendet. 

3. "Vad fin du har blivit!"
En kommentar i all välmening, men liksom förra punkten – fokusera inte på utseendet. Just don't. En person som är sjuk eller är under tillfrisknande kommer tolka det ordagrant som "vad tjock du har blivit!"

Säg i stället så här: "Du verkar så mycket mer energisk nu mera! Blir verkligen glad av att umgås med den härliga (namn) igen! Jag har saknat dig!"

4. "Jag orkar inte med det här mer!"
Det blir mycket bråk ifall man lever tillsammans med en ätstörning. Men tänk på att aldrig tappa viljestyrkan, även om det känns hopplöst ibland. Ni tillsammans ska vara starkare än ätstörningen, för det är redan svårt nog att försöka övervinna den på egen hand.

Gör i stället så här: Vill personen inte äta middagen? Säg då "nu kommer jag sitta här tills du äter! Jag har egentligen inte tid, har massa andra viktiga saker att göra, men inget är viktigare för mig än att du äter och mår bra." Se även till att sitta kvar eller umgås med personen en stund efteråt, så du inte bara går när tallriken väl är tom och lämnar den sjuka i att själv hantera ångesten efter att ha "gått emot ätstörningens röst" och ätit något jobbigt.

5. "Hur har du lyckats bli så smal? Hur äter du? Följer du någon diet?"
Behöver jag ens förklara hur triggande den här kommentaren är? Jag struntar fullständigt hur mycket du skulle behöva eller vill gå ner i vikt, att fråga en ätstörd person om "tips" är befängt. På riktigt.

Gör i stället så här: Fråga inte vad den sjuka väger. Fråga inte hur mycket hen gått ner. Fråga inget om vikt. Punkt!

6. "Du äter mer än vad jag trodde!"/"Vad lite du äter."/"Jag trodde inte du åt kakor."
Kommentera inte vad eller hur personen med en ätstörning äter när ni sitter tillsammans. Många upplever det otroligt jobbigt att få kommentarer så att maten hamnar i fokus.

Gör i stället så här: Prata helt enkelt om saker som inte rör mat eller vikt. Inte så svårt.

7. "... eller du kanske vill ha något annat?"
Anpassa dig aldrig efter någon med ätstörning. Om det exempelvis bjuds på efterrätt. Du kanske bara vill väl som vän, förälder eller respektive och undvika ge personen ångest på exempelvis ett kalas. Men ställs frågan är det självklart att den ätstörda tackar nej. Jag tyckte (läs ätstörningen tyckte) aldrig att jag förtjänade att unna mig något. Om dessutom folk runt omkring tog förgivet att jag inte skulle äta ditten eller datten kände jag mig ännu mer åsidosatt. Tankar så som "om inte ens andra tycker att jag ska äta..." började snurra i huvudet. Vilket kanske istället ledde till att jag drog ner ännu mer på maten den dagen.

Säg i stället: "Jag som valde att baka detta just för att jag vet hur mycket du älskar det. Om du tar en liten bit blir jag verkligen jätteglad! Om du gillar det är det klart att du ska äta av det som alla andra!" Personen kommer med stor sannolikhet att tacka nej, men dalta aldrig för att på något sätt slippa konflikter på exempelvis släktmiddagen. Var ärlig och rak, trots att det kan sluta med utbrott från den ätstörda. 

8. "Du får skylla dig själv!"
Må kanske vara en självklarhet för de flesta, men det är aldrig den drabbades fel att denna lider av en ätstörning. Man väljer aldrig att bli sjuk. Vägrade personen med en ätstörning exempelvis att äta på det där snabbmatsställen på vägen och mår nu istället dåligt på grund av att hen varit utan mat alltför länge? Ja, denna valde att inte äta, men släng inte ur dig en sådan här kommentar. Den sjuka personen klankar redan ner sig själv dagligen på grund av ätstörningen. 

Säg i stället: "Då går jag in och köper något till dig vid nästa stopp. Så passar jag på att köpa en muffins till mig själv också..." Ätstörningens största rädsla, någon annan bestämmer vad du ska äta. Muffinsen? Ett exempel, men som ätstörd upplever man ofta att det är hemskt att vara den enda som äter i umgänget. Om du dessutom äter något som är ännu onyttigare i den sjukas ögon än vad den själv äter kan det underlätta för denna att få i sig vad du väljer att köpa.

Detta är baserat på Linns egna erfarenheter samt hur hennes egna tankar fungerade när hon var sjuk i en ätstörning för cirka fyra år sedan. Varje ätstörning är individuell och uppfattas och hanteras på olika sätt. Detta är inte riktlinjer utan förslag på hur du i stället kan göra om du som anhörig ska lyckas hantera en viss situation.

• Ida: Det är inte bara att äta, det är så mycket mer komplext än så
• Inför förbud mot sjukligt smala modeller
• Aneroxiamammas blogg vars dotter har drabbats av aneroxia
• Modebloggare berättar om när hon led av ortorexi