"Det fanns en skillnad mellan mig och mina vänner – skillnaden var att jag föll för tjejer"

Det finns mängder med bra saker man kan få höra när man är kär, men också elaka.

Därför vågar inte vissa erkänna, varken för sig själva eller andra omkring sig, att man faktiskt är kär i en person som har samma kön som en själv.

– Det fanns en skillnad mellan mig och mina vänner. Utöver att jag inte var kär i just Darin alltså. Skillnaden var att jag föll för tjejer, berättar bloggaren Cecilia.  

Cecilia: Jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt det här är. Äntligen är jag här! Äntligen är jag i ett läge då jag på riktigt kan tala med er om någonting fantastiskt: Kärlek.

Jag minns tiden då alla mina vänner var galet förälskade i Darin. Det var förstås ett tag sen, närmare bestämt år 2004, men mina känslor minns jag trots det extremt tydligt. Jag kände mig förvirrad. Jag kunde inte förstå grejen. Alla tjatade om hur snygg han var, men själv kunde jag inte greppa vad det där med ”snygg” egentligen innebar. Vad var det som gjorde just Darin ”snygg” till skillnad från en mängd andra killar?

Själv föll jag som ni kanske förstår inte för Darin, men det innebär inte att jag inte föll för andra. Det gjorde jag helt klart! Jag var så där pirrigt kär i ett flertal kändisar, så till den grad att jag ständigt drömde om dem. Men det fanns en skillnad mellan mig och mina vänner. Utöver att jag inte var kär i just Darin alltså. En skillnad som gjorde så att jag inte ens förstod att jag var kändis-kär och än mindre pratade om det.

”Nej nej jag gillar inte Hermione mest, Harry Potter är min favorit.” ”Nej nej jag gillar inte Gabriella mest, Troy är ju den snygge.”  Ursäkter som dessa snurrade ständigt runt i mitt huvud, mest för att övertyga mig själv. Men vissa karaktärer, skådespelare eller liknande kunde jag bara inte släppa. Jag kände mig besatt. Och när ”besattheten” även började riktas mot tjejer i min omgivning så kom en ny ursäkt: jag är bara avundsjuk.

Jag trodde att anledningen till att jag kände mig besatt av vissa tjejer var att jag ville vara som dem. Alla tankar på att jag skulle vara det minsta kär, förträngde jag så till den grad att jag själv trodde att de inte existerade. Jag tänkte att jag bara var en konstig tjej med extremt dåligt självförtroende och självkänsla.

Jag kan inte begripa att det skulle ta så lång tid för mig att förstå att det handlade om kärlek. Innerst inne har jag förstås alltid vetat, men det tog lång tid innan jag på riktigt kunde ta till mig det.

Faktum är att det just nu är första gången som jag inser att jag har en crush medan jag har den. Alla gånger tidigare - vilket jag nu inser är otroligt många – så har jag först i efterhand insett att jag varit lite och i vissa fall mycket kär. Det är extremt konstigt egentligen, med tanke på att jag vid ett flertal tillfällen trott att jag varit kär i killar – trots att jag aldrig någonsin har känt så mycket för en kille som jag känt för ett flertal tjejer.

Jag är självklart väldigt arg. Arg på samhället. Jag är arg på heteronormen och all den homofobi som jag har skrämts av, men också internaliserat – och därmed i otroligt hög grad påverkats och påverkas av. Jag är arg, men vill inte att detta ska bli ett argt inlägg, så jag tänker att det får vara något som tas upp i ett flertal inlägg framöver. Jag vill inte att detta ska bli ett argt inlägg eftersom jag just nu bara är så otroligt glad. Jag är så glad över att inte längre behöva hemlighålla det här. Så glad över att äntligen kunna vara mig själv. 

/ Ceclia, bloggare

Texten publicerades först här