Evanessè: Det var som att ta hål på en ballong – hela golvet fylldes av vatten

Alla graviditeter och förlosningar är olika. 

En del mår hur bra som helst medan andra lider sig igenom hela graviditeten. 

Känner du igen dig? 

En graviditet är inte alltid guld och gröna skogar, jag mådde urdåligt från dag ett. Mycket av det berodde på att vi hade tre hinnsäckar (möjligen en trillinggraviditet) och innan två av dem växte tillbaka, hann kroppen börja producera gravidhormoner gånger tre.

Jag vet också att de flesta har det jobbigt mot slutet av sina graviditeter men jag har fött två barn tidigare och vet hur det är, till och med att gå över tiden med 17 dagar.

Just den här graviditeten var tuff och jag mådde dåligt på alla plan. Dock var det värt varenda sekund, såklart, nu i efterhand!

Den 20 maj började väl egentligen allt på riktigt. Det var då jag lades in på Östra SpecialBB för så kallad smärtlindring. Jag hade pratat med min barnmorska, för en av alla gånger på förmiddagen, jag ringde henne ofta och grät men just den dagen hade hon sagt till mig att åka in, men att göra det helt osminkad.

Att poängtera är att vi redan från vecka 20 rände in och ut till specialförlossningen varje vecka; sammandragningar, barnmorskan skickade mig dit för växande mage eller så hade jag problem med att andas då det spände i alla organ.

Men för att fortsätta till fredagen den 20e maj. Inne på Antenatal på Östra möttes vi av en förstående läkare. Hon hade dessutom läst journalen där en senior- och överläkare, som veckan innan gjort ett ultraljud på mig (och poängterade flera gånger – vi tar vecka för vecka, då han verkligen förstod hur illa det låg till, och att magen växte för varje dag) hade beodrat mig inläggning med smärtlindring vid nästa besök. Så vi skrevs in direkt och Mr M (sambo och pappa) fick givetvis stanna med mig.

Lördag morgon vaknade jag med andningssvårigheter.De kollade hur jag syresatte mig, vilket jag visste var bra, men det var känslan som inte ville lägga sig. Med fostervatten upp till öronen, var det ju inte så konstigt. Vår dotter Nova kom och hälsade på med farmor, men när de hade åkt hem orkade jag inte vänta längre.  

Klockan var ändå efter 14 på dagen så jag ringde på klockan och in kommer en smått uttråkad kvinna. Jag förklade att jag hade svårt att andas. "Jaha", sa hon lite drygt med händerna i fickorna men sa att hon skulle kolla upp detta.

Efter en stund kom hon tillbaka och sa att jag syresatte mig bra, vilket vi visste. Men mina lungor pressades samman av allt vatten, och när hon sen sa att läkaren är iväg på snitt och att det här är en akutförlossning (som att jag var lägst prioterad) blev jag skogstokig och sa åt henne att jag skulle anmäla henne, att hon inte hade en aning och kunde gå därifrån.

Hon kände inte till mig alls, hon visste ingenting om min graviditet men hon tog kontakt med en läkarjour och in kommer samma läkare som jag träffade runt vecka 28, när jag redan då mådde urdåligt. Och hennes ord, då, mindes jag så väl: "Om jag hade en mirakellösning hade jag gett dig den" men att komma in just den här dagen och säga samma sak, det var inte lämpligt.

Nu fick jag verkligen ett utbrott! Jag grät, skrek, hyperventilerade - allt släppte. Alla månader av värk, andningssvårigheter och problemen som det förde med sig kom ut. Min fasad utåt, att trots den fysiska smärtan var ju att jag såg bra ut. Den fasaden släpptes fri. Nu ville jag hem, började packa och sa att jag inte orkar mer. Nu kunde jag verkligen inte andas, fick ont i magen och bara grät.

Jag förklarade mellan andningarna att jag mått dåligt så länge, att smärtan var olidlig, att jag inte var tillräcklig som mamma till mina barn och att jag fysiskt ville dö. Läkaren satt där helt paff och ingen fattade någonting! Hon bad om ursäkt flera gånger och sa att hon inte förstod hur illa det var, rent psykiskt.

Hon bad mig vänta för att diskutera med en annan läkare. Det gick inte mer än 5 minuter, och så var hon tilllbaka och sa: "Det kan bli snitt idag om du vill".

Att det skulle bli snitt, det visste vi eftersom Milton satt i säte och att försöka vända var otänkbart. Vi bestämde att det skulle ske dagen efter och att jag behövde få kortisonsprutor för att påskynda hans lungmognad.

På eftermiddagen kom det en narkos- och barnläkare för att prata med oss. Även om jag skulle vara vaken vid kejsarsnittet behövde jag veta vad smärtlindringen innebar, om de akut behövde söva mig och varför de skulle vara så många som elva personer med under förlossningen. Fem utav dom var barnläkare som var där för att Milton var så stor.

Och så kom söndagen. Jag hade fastat sedan kvällen innan och vi fick vänta på rummet. De hade sagt att kejsarsnittet kunde bli först senare på dagen då mer akutsnitt skulle prioteras, men kl 9:30 kom en läkare in för att göra ultraljud och se hur Milton lagt sig under natten, men han var fortfarande i säte. Och vips så var jag på väg ut i korridoren och de skulle förbereda allt. Runt 10:30 var vi inne på operationsrummet.

Smärtlindring sattes, de spände ut armarna och ett skynke sattes så att jag inte skulle kunna se något från bröstet och ner. Sakta men säkert började känseln försvinna i nederkroppen och paniken kom över mig, men med Mr M vid min sida, och underbara sköterskor och tog jag mig igenom det.

– Nu kommer det kännas lite, sa läkaren. Poff, som att ta hål på en ballong. Hela golvet fylldes med vatten och blod. Det var verkligen vatten överallt! Och så blev vi alla tysta, skulle bebisen skrika direkt eller inte?

Men ut plockades en skrikandes liten skrutt. Mr M tittade på mig med tårar och lyckan var total. Jag fick se honom lite snabbt, innan de tog med honom för undersökning.

Jag återhämtade mig ganska snart, men det gjorde ont i snittet efter ett par dagar och eftersom jag tappade en hel del blod, var jag ganska matt, men jag "klarade" mig på bara järndropp. Vid efterkontrollen hos barnmorskan för ett par veckor sedan, var alla mina värden återställda och magmusklerna där de skulle vara.

Så trots en horribel graviditet, där jag fick vara med om allt, som läkaren själv sa och gråtit, skrattat, skrikit och gett upp många gånger om, blev allt bra till slut ändå. Och tänk så fantastisk kroppen är, att vi kan ta oss igenom det här?