Jennie-Lie: När andra föräldrar fick upp sitt barn på bröstet så försvann våra ner i kuvöser

Jennie-Lies tvillingar föddes i vecka 30 och vägde strax under 1,7 kilo var. 

Här berättar hon deras historia. 

– Tro mig när jag säger att jag skulle aldrig önska någon att man får barn så tidigt. När andra människor fick upp sitt barn på bröstet och glädjas över ett nytt liv, så försvann våra ut till läkare och sen ner i kuvöser. Vissa stunder visste vi inte ens om vi hade några barn.

 

Jennie-Lie: Den 17 november är det världsprematurdagen. En dag då vi tänker extra på alla pyttesmåkämpar som kämpat sig vidare i livet, eller som kämpade in i det sista. Vi är förevigt tacksamma över den kunskap och forskning som gjort med förtidigt födda barn – det räddade livet på våra tvillingar Leia och Mattis. 

 

Att få prematurbarn är en upplevelse och resa som inte går att förklara. Som med vilken förlossning och bebisbubbla som helst så upplevs det olika för alla. Men något som vi har gemensamt är att inget blev som man tänkt. Man fick ta en timme i taget, för rätt som det var så ändrades läget helt. 

De här två bilderna är de första bilderna som togs på barnen efter förlossningen. Hampus fotade dem och kom ner och visade bilderna för Jennie-Lie som låg på BB.

 

Leia och Mattis föddes i vecka 30+3 och Leia vägde 1529 gram och var 40 centimeter lång. En liten Mattis 1600 gram och 41 centimeter lång. Våra barn föddes "mycket prematur" och bland annat lungorna var inte helt färdigutvecklade. Hade de stannat inne två veckor till så hade lungorna och andningen varit mer redo.

Varför mitt vatten gick och att förlossningen satte igång så tidigt finns det inget säkert svar på. Läkarna menar dels på att det kan varit kroppen som trodde det var dags. Tillsammans vägde tvillingarna som en fullgången graviditet för en bebis.  

 

 

De finns de som säger "Ja men var glad att du slapp gå längre, du fick ju inte så mycket bristningar, du behövde inte vara sängliggandes", men tro mig när jag säger att jag skulle aldrig önska någon att man får barn så tidigt.

Varför? När andra människor fick upp sitt barn på bröstet och glädjas över ett nytt liv, så försvann våra ut till läkare och sen ner i kuvöser. Vissa stunder visste vi inte ens om vi hade några barn.

När andra fick åka hem med sina bebisar till ett hem som de gjort iordning och drömt om hur de skulle ligga i sängarna och längtat. Då fick vi sitta i en sjukhussal och beställa hem möbler som vi sen var tvungna att få hjälp att hämta, skruva ihop och bädda.

När andra kunde börja njuta av promenader med barnvagnen, så fick vi kanske, om vi hade tur, flytta in i samma rum som våra barn.

När andra var lite oroliga för deras älsklingar var lite snorig i näsan, så satt vi och hade hjärtat i halsen över att våra bebisar slutade andas. Leias första tid blev inte på mitt eller Hampus bröst, det blev uppspänd med ett gäng läkare på en värmebädd.

Jag hade velat ha bebisbubblan som alla andra får, vår bubbla blev en sjukhusbubbla istället. I den här bubblan så kändes det som att varje dygn var en evighet, för varje dygn så väntade nya tester, ultraljud, provtagningar som visade på om våra barn blev bättre eller sämre. 

 

I vår bubbla räknades allt, sekunder, gram allt kunde vara skillnaden mellan att vi skulle få hem våra barn vid liv.

 

Här 4 dagar gammal och första gången Jennie-Lie fick se sina barn utan masker.

 

Jag har hållt i både Leia och Mattis när de dippat (med dippat menas att barnen slutar att andas och tappar syresättning), när de dippat så mycket att de blivit blå om läpparna och sjuksköterskor och läkare fått skaka dem till liv.

 

Jag har stått på sidan när larmen piper och ingen vet vad som händer, mer än att det är något som är fel, hemskt fel. Jag har fått förbereda mig på att se Mattis i respirator och eventuellt behöva flygas till ett annat sjukhus. Jag som prematurmamma har fått gå igenom sånt som många mammor (och pappor) förhoppningsvis inte går igenom på en livstid med sitt barn. Allt inom loppet av några veckor.

Men jag har även fått se mirakel, första gången jag fick se deras små fötter innan de försvann från operationssalen. Första gången de fick ligga mot mitt bröst, när de sen fick krypa ner i samma säng. Hur de på bara något dygn lyckats hämta sig från lungkollapser, infektioner och hjärnblödningar.

 

Dessa små varelserna som ändå har så mycket energi och livsvilja, så de kämpar, så mycket de bara kan.

 

Så nej, jag hade mer än gärna fått mer bristningar på magen, legat sängliggandes i några veckor eller haft andra krämpor om de bara hade stannat kvar inne några veckor till.

 

MINA ÄLSKADE PREMATURBARN!

 

/ Jennie-Lie

Du hittar hennes blogg här 

DU KANSKE ÄVEN GILLAR:

• Bloggare som skriver om svårigheter att skaffa barn
• Johanna Kajson bloggar här om IVF-resan