Josefine: När jag tog studenten stoppade en kille upp två fingrar mellan mina ben

"Jag minns när jag tog studenten och vi drog ut på klubb. Plötsligt känner jag hur någon stoppar upp två fingrar mellan benen på mig från ingenstans."

Det finns många vardagliga tillfällen då feminismen behövs.

Ett exempel är när killar skojar om att det är bättre med en gruppvåldtäkt eftersom det då är flera som njuter i förhållande till den som lider.

Här berättar Josefine vad hon har varit med om och varför feminismen behövs.

Josefine:

Jag minns alla gånger på mellanstadiet när jag var snabbast i klassen och jag fick höra att jag var "bra för att vara tjej". Konfunderad svarade jag att "nej, jag är bra för att vara människa?!" och fick som svar att "jo, men tjejer är ju inte så bra på sånt där annars". Jag var ett undantag. Jag minns att jag undrade om det var något fel på mig, eftersom att jag var bra på sport trots att jag var tjej.

Jag minns den gången på högstadiet när jag och några tjejkompisar spillde ut lim på en bänk. Det var ett misstag, men vi fortsatte kladda och städade inte upp. Lärarna fick reda på detta och vi fick prata med tre lärare, rektorn som dessutom ringde våra föräldrar för att vi inte torkat upp limmet - detta medan killarna kunde komma undan med att låsa in städerskan i hissen, för ni vet "boys will be boys", killar kan inte ta ansvar. Men tjejer ska vara så jävla duktiga och fina. Varför tror ni att så många lider av duktig-flicka-syndromet?

Jag minns den där gången när jag var fem och mina naglar målades röda. Det var så mysigt tills det slutade med dåligt samvete för mig och i tårar för lillebror, då han också ville ha naglarna målade men inte fick eftersom "tuffa killar inte har nagellack".

Jag minns den där gången när det var släktkalas och jag fick en docka med rosa klänning och lillebror fick en sjukt häftig turkos bil som man kunde sitta i och köra runt. Vi lekte med hans bil hela kvällen, den var mycket roligare än dockan, tills någon släkting sa åt mig att jag faktiskt fick leka med min egen leksak och vara tacksam för den. Jag minns hur jag skämdes för att jag tyckte det var roligare att leka med bilen. Tjejer ska ju leka med dockor, inte bilar som släktingen sa. Jag minns att jag funderade på om något var fel på mig eftersom jag tyckte att bilar var roliga.

Jag minns alla gånger i lågstadiet när killarna roade sig med att hålla fast och pussa på en. Hur det inte togs på allvar, lärarna småskrattade och sa att "det är för att han är kär i dig" när man berättade vad som hänt. (Detta är samma killar som inte kan ta ett nej i högstadiet och det slutar med våldtäkt och killen inte ens fattade att han faktiskt våldtog).

Jag minns alla gånger på högstadiet när jag ibland spelade fotboll med killkompisar, och de alltid började reta varandra med "åhhh, en tjej fintade av dig!!!" om jag råkade finta av dem bollen - det är ju dåligt att vara sämre än en tjej. Det slutade alltid med att de började ta i fysiskt och göra oschyssta och rentav farliga (= hög skaderisk) tacklingar som kompensation mot mig om jag råkade ta bollen, ni vet, göra allt i sin makt för att inte bli retad av kompisar att en tjej tog bollen igen.

Jag minns alla gånger under gymnasiet när vi var ute på klubbar på helgerna, och medans många tjejkompisar tog tafsande på bröst och rumpa som en komplimang så blev jag sjukt arg, vrålade, slogs eller räckte finger när någon tafsade på mig, och jag ofta fick höra "men skärp dig, killar gillar inte bitchar" varpå jag blev högst konfunderad eftersom jag inte riktigt kände att jag brydde mig om vad killar tycker i just det läget. Jag blev till och med utkastad en gång för att jag vände mig om och slog när någon tog ett stadigt tag om min rumpa.

Jag minns när jag tog studenten och vi drog ut på klubb. Plötsligt känner jag hur någon stoppar upp två fingrar mellan benen på mig från ingenstans, när jag arg och förvånad vänder mig om står där sju killar och hånler mot mig, ger mig slängkyssar och high fivear varandra. Jag minns hur otroligt dålig och nedvärderad jag kände mig. Jag kände mig så himla äcklig.

Jag minns också när vi väntar på taxi påväg hem från klubben samma kväll som ovan, och jag hör två killar jag känner sedan grundskolan (den ena kategoriserades som pojkvän och den andra som klasskompis) - de ska alltså också med i taxin - stå och prata om vad som borde göras med mig när jag och den där (förbannade jävla) pojkvännen kom hem. Detta har helt förstört minnet av hela min studentkväll, allt jag minns är att jag var ett objekt man kunde göra vad man ville med och prata över huvudet på - trots att jag var där och hörde, kände, förstod.

Jag minns när jag kramade om en kompis jag inte sett på år och dar och min dåvarande pojkvän nästan slår ner honom i marken i ren svartsjuka. För en kram. En vänskaplig jävla kram. Jag kan ju inte kramas med andra killar när jag är tillsammans med honom (läs: jag äger dig och du gör som jag behagar och inget annat)(detta har aldrig sagts uttryckligen men allt han någonsin gjorde förmedlade precis detta).

Jag minns hur en av mina bästa vänner kommer studsande till skolan en dag och är överlycklig över vad killen jag var superkär i hade sagt om mig när de pratade. Jag minns hur förväntansfull och glad jag var, det måste ju vara något helt fantastiskt han sagt om min bästa vän nu står och hoppar upp och ner i exstas. Jag minns dessvärre också den enorma besvikelsen som sköljde över mig när jag fick höra att det "fantastiska" han hade sagt var "hon har så jävla snygg kropp". Som att jag bryr mig om vad han tycker om min kropp? Dumma jag som trodde att han skulle sagt något som att "hon har så jävla fin personlighet" eller "hon är så härlig att hänga med".

Jag minns alla de gånger jag blev utsatt för tjatsex (eller att jag vaknade mitt i natten på ett jävligt otrevligt sätt) och till sist inte orkade säga nej fler gånger, hur dåligt samvete jag fick för att jag ens sa nej från början - vilken dålig flickvän jag var - och att jag till sist bara låg och blundade och tänkte att det nog snart är över, trots att jag verkligen inte ville.

Jag minns hur jag kunde bråka med en dåvarande nära vän när vi diskuterade, och diskussionen alltid slutade med att han sa "det där tycker du bara för att du läst det på nån jävla feministblogg, du är så jävla hjärntvättad" (som om jag inte var smart nog att tänka själv utan bara kunde apa efter andra)(tjejer är ju dumma i huvudet och lite sämre än killar, det vet ju alla, höhö osv).

Jag minns när jag började räkna kalorierna, träna som en galning (vi snackar 3-4 timmar om dagen, och att springa en mil sågs som vilodag) och väga mig tio gånger om dagen. Jag förde matdagbok och mätte kroppen med måttband som besatt. Killar vill ju ha smala tjejer (ja, jag hade till sist börjat bry mig enormt mycket om vad killar tyckte - tack modellbranchen).

Jag minnns när jag åkte med dåvarande pojkvän och hans syskon i en bil, det hade precis varit Fotbollsgalan där Zlatan hade dissat damfotboll genom att säga "Det går inte att jämföra [herrfotboll och damfotboll, min anm.]. Det är bättre att vi är på den linjen än att vi sänker hela hans [Anders Svensson] värde för att jämföra honom med damernas individuella prestationer. De kan få en cykel med min autograf så blir det bra" (Anders Svensson blev en av Svenska Fotbollsförbundet för flest genomförda landskamper på herrsidan, men Therese Sjögran stod utan trots att hon utfört fler landskamper än honom). Detta tyckte pojkvännen och syskonet var fantastiskt roligt, vilken "jävla kung!!!!" den där Zlatan är alltså, och jag skulle sluta vara så jävla kränkt över att detta uttalande faktiskt är ett stort problem, "för det är det ju inte".

Jag minns när jag satt på Lunds Tekniska Högskola (ja, vi pratar alltså universitetsnivå nu, man skulle ju kunna tro att folk som pluggar på universitetet är intelligenta, men ja ...). Jag var då den enda tjejen i rummet (vi är ju inte så himla många, drygt 90% på sektionen är fortfarande killar) och det satt ett gäng killar - runt 8-10 stycken - vid ett bord och samtalade samt några killar utspridda lite vartstans i rummet. Plötsligt börjar den högljudda killgruppen skämta om våldtäkt. Om att det inte är så illa. Om att det är ännu bättre om det är en gruppvåldtäkt för "då är det ju fler som njuter i förhållande till den som lider". Jag hade inte civilkurage nog att gå fam och säga till. En tjej mot tio killar? Jag visste att det skulle sluta med att få höra "meh, vi skämtade, kan du inte ta ett skämt eller?". Istället plockade jag ihop mina saker och gick och grät en stund på toaletten.

Jag minns när jag berättar om händelsen ovan för en killkompis. Jag minns när jag förväntar mig rekationen "vilka idioter, händer det någonsin igen så säg till". Jag minns att hans reaktion istället var "oj, det där borde man inte prata om i offentliag lokaler, man måste ju välja rätt ställe för rätt prat". Som att de var okej att prata så, men att det var platsen det var fel på.

Jag minns alla de gånger en okänd kille har gett mig komplimanger om mitt utseende för att sedan tvärvända och kalla mig för allt nedvärderande han kan komma på, när jag vänligt ber om att inte bli recenserad. Att jag inte bryr mig om vad han tycker om mitt utseende. Då är jag plötsligt en otacksam ful jävla hora som han inte ens skulle vilja straffknulla. Det slår tamejfan aldrig fel, så fort jag uttrycker att jag ger fan i vad en kille tycker om mitt utseende bryter helvetet loss. Vartenda. jävla. gång.

Jag minns att jag under hela min uppväxt önskade att jag hade varit född till kille. Att jag var övertygad om att ifall jag bara hade blivit kille så hade jag kunnat bli elitfotbollsspelare på heltid. Att jag hade blivit tagen på allvar i diskussioner. Att jag inte hade blivit ifrågasatt för saker jag gjorde eller inte gjorde.

/Josefine

Texten publicerades först på Josefines blogg.