Veckans blogg: Polichinelle
blogg.se
•
27/06
Vi försökte att få ihop en fika med Lovisa "Polichinelle" Hellström, men då hon bor i Småland och vi på Blogg.se sitter i Stockholm så fick det bli en digital fika. Redaktör-Elin drack ljummet bryggkaffe ur intetsägande mugg utan logga, till det tuggades torra drömkakor köpta i storpack från närmaste matbutik medan frågorna skrevs. Lovisa inmundigade en kopp koffeinfritt blåbärste när hon klurade ihop svaren. Hon var dock osäker på om det relativt snåla utbudet av sötsakstillbehör gjorde att detta inte kvalificerades som en digital fika. Elin lugnade henne genom att försäkra att hon hade ätit tillräckligt med torra kakor för dem båda – och några till.
Här får ni ta del av deras digitala intervju:
– Mitt liv. Det vill säga, "mitt liv" – den bloggvänliga, förskönade versionen av mitt liv. Klädval, min musik, demivegetarisk matlagning och ögonblick värt att plocka upp kameran för. Allt med en feministisk ståndpunkt givetvis.
Hur länge har du bloggat?
– I fem år.
Så... Varför började du att blogga?
– För att Dayviewes/bilddagbokens glansdagar var över, och en internetkompis tyckte att jag borde starta en blogg istället. Jag hade ingen som helst koll på bloggvärlden då, läste knappt en endaste blogg, men jag sa okej då och satte igång. Jag ville ha min kreativa avlastningsplats som jag kunde styra över in i minsta detalj, och eftersom bloggen var min egna och ingen annans så föll jag direkt. Dessutom har jag alltid haft en nästintill besatthet av att dokumentera, är uppvuxen i ett hem med tusen fotoalbum och alltid varit den i kompisgänget som haft med mig kameran. Störst fokus har redan från början legat på det bildbaserade, men med åren tror jag att mina läsare kunnat lära känna mig mer och mer även utanför bilderna. Jag hoppas det i alla fall.
Hur har din blogg ändrats sedan du började?
– Jag har blivit mer mig själv, framför allt textmässigt. När jag började blogga romantiserade jag järnet och använde ord som inte alls fanns i min vokabulär IRL. Nu är bloggen mycket mer jag, även om jag såklart inte basunerar ut alla detaljer i mitt privatliv to the world wide web.
Vilka bloggar följer du själv?
– Många! Men en just nu-top 3 baserat på gladhet vid bloglovin'-uppdatering är 1) Monkinodraw 2) Ida Ekw och 3) HEJBLEKK.
Du lägger ju upp en hel del grymma vego-recept, vilket är ditt all time-bästa recept?
– Tack! Så himla svårt. Jag fick en liknande fråga förra året och då la jag upp det här inlägget med länkar till mina tio bästa recept under året. Guldpengen vanns då av en sjukt enkel och god asiatisk glasnudelsallad som går att använda som tillbehör till det mesta. Eller bara sleva i sig som den är.
– Därför att det är bland det viktigaste som finns. Tänk vad världen vore annorlunda om alla kön värderades lika högt.
Det var nästan precis samma sak som fantastiska bloggaren Jennifer Stroud svarade på samma fråga när hon var Veckans blogg. En mycket vettig inställning. Vilka är dina förebilder och varför?
– Jag tycker det här med förebilder kan vara lite problematiskt. Nästan som att man placerar en person på en piedestal och sen ska hen banne mig vara perfekt, oberoende över att det perfekta ser olika ut i allas ögon. Ouppnåbart. Men en person jag länge sett upp till är Meg White, trummis i The White Stripes. Hon fick mycket skit för sin minimalistiska spelstil, men jag tycker den visar att man kan lyckas trots att man inte är totalt genombäst.
Sommaren är på ingång, har du några planer?
– Jag ska jobba som sushikock, fjällvandra i Norge, snyfta på mina bästa vänners bröllop, pilla naveln och flytta till en ny stad.
Vilken stad är det om en får fråga?
– Jag ska flytta till Malmö i augusti. Anledning... Ptja, pröva lyckan.
– Den mest fantastiska bok jag läst hittills i år är Lille prinsen, av Antoine De Saint-Exupérya. Det är en barnbok skriven 1943, men alla vuxna borde läsa den.
När skrattade du högst senast – och åt vad?
– Jag skrattar högt, rakt ut varje dag! Gärna ackompanjerat av små grisljud och/eller bara ett knäpptyst gapskratt som snarare mest består av komponenterna en långsamt gungande kropp, en öppen mun och en hand som slår taktfast i bordet. Charmigt. Senast var det åt en berättad anekdot från min pojkväns barndom, då han som knodd gått upp tidigt på julaftonsmorgonen och rivit upp alla julklappar med god jul-hälningar till B. B som i Björn, men även B som i Berit - hans mormor. Föga populärt.
Ha, ha, ha. Björn. Vilken hjälte. Berätta tre saker om dig själv som de flesta inte vet…
– Jag...
… har aldrig hoppat från en trampolin i hela mitt liv. Aldrig ens varit uppe på ettan
… är astigmatiker. Ser dubbelt på nära håll och superdåligt på långt håll.
… är otroligt klumpig. Jag vet att folk ofta säger så om sig själva, men hur många av dem har en partner som uppkallat ett fenomen efter klumpigheten? Min diagnos kallas ”de kritiska tre” och har uppkommit eftersom jag otroligt ofta tappar (läs även: råkar slänga iväg) saker jag håller i inom de tre första sekunderna efter jag plockat upp det. Det kan t.ex. vara en hårborste, min mobiltelefon eller ett ägg.
Tack så mycket Lovisa för denna förträffligt trevliga digitala fika. Besök hennes blogg här. Tänk inte så mycket, bara gört.
